Jag har recenserat Ulf Erikssons Skalornas förråd i dagens SvD.
Genom den här sviten är tilltalet så frågande osäkert att man nästan önskar sig att fler tog strid mot Tegnérs varning att det dunkelt tänkta leder till det dunkelt skrivna. När Eriksson är som bäst är hans dunkel av det klartänkta slaget. Som när han lanserar begreppet ”minnesmark”, som låter minnet hamna i en konkret värld. Då och då njuter jag av det konkretiserade minnesarbetet, men i nästa stund tröttnar jag på den högstämda tonen och besväret i att slå sig fram genom metaforer som verkar ha legat i ide sedan Erik Lindegren skrev ”mannen utan väg”.
(Det här var alltså bara ett utdrag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar