Poetik, Christian Stokbro Karlsen, Sapeur förlag

I går fick Kirsten Thorup Nordiska Rådets litteraturpris, och man kunde önska att någon av kulturredaktionerna på de stora svenska dagstidningarna fann värdet i att rapportera om detta. Men inget har skrivits, trots att det gått ett dygn snart. Förra året, när priset gick till Katarina Frostenson, var det en stor nyhet i Sverige. Det är väl ändå ynkedom att vara så illa bevandrad i det danska. Man kan råda bot på många sätt: jag väljer att läsa en dansk poetik.
   

I ett märkligt efterord till Christian Stokbro Karlsens nyutgivna bok Poetik försöker förläggaren Mattias Jeschko-Edberg försvara utgivningen, trots att boken är både svårläst och oöversatt från danskan. Märkligt, då det är en bok som egentligen inte behöver något försvar, tänker jag först, men inser ju att det är en korrekt bedömning. Vem ska orka läsa? lyder den mer eller mindre explicita frågan, och det har väl besvarats genom den tystnad med vilken den blivit bemött.

Nog för att det inte är en alldeles lättillgänglig text. Den inleds med två oöversatta motton från Nietzsche och Heidegger. Om Nietzsche filosoferade med hammaren kan något liknande sägas om Stokbro Karlsen, men han lånar mer från Heidegger i denna skrift. Att avstå från att översätta är en grej i sig, där det ju finns något av förvanskning i översättningen, ett våldförande på texten.  

Att kortfattat redogöra för innehållet i denna hårt komprimerade skrift är inte helt lätt. Samtidigt som författarrollen – identiteten som siare, geni – håller på att utmanas, kvarstår den gängse bilden av författaren som något eftersträvansvärt. En (del)förklaring till att det ges ut så många nya böcker är att många gärna vill identifiera sig som författare.

Enligt Stokbro Karlsen har bilden av vad dikt är varit densamma de senaste hundra åren. Dikten är inte tillräckligt unik eller originell, och kan inte undgå att bli en kopia av det redan skrivna. Han vill ersätta substantivet med verb, en slags verbalisering av poesi som något som sker, eller ännu hellre inte ens har skett – att poesi är det som är på väg att inträffa. Inte den stelnade (döda) produkten, utan det ofullbordade – inte målet, utan medlet. En ny definition av poesin skulle betona den som en riktning.

Det är negationen som borde vara poesins varumärke. Dess brist är dess tillgång, i det den icke förmår. Ett återkommande ord i poetiken är melankoli, som mindre är ett förlamande tillstånd och mer av konstruktiv strategi. Att skriva är att bekräfta existensen av det som gör dig olycklig.

 

Man kan säga: han tankar teorier, och det får hans text att bli tung, däst. Hans ideal är mindre metafysisk (explicit: Søren Ulrik Thomsens Mit lys brænder), mindre transcendentalism (implicit: Pia Tafdrups Over vandet går jeg). Han skriver fränt om poeter som lakejer i marknadens tjänst, där de upprätthåller en hegemoni med strukturer så starka att de aldrig bryts.

Ett av hans angreppsmål är den moderna poesins vurm för storstaden. En annan är metaforen, som han vill ersätta med metonymin – en inte helt inaktuell tanke, då den tagits upp lite då och då i svensk poesidebatt sedan början av 00-talet. Och gärna för mig: metonymin är en underskattad trop, som förmår uträtta mer än metaforen.

Ofta vill jag hålla med de tankar som uttrycks i den här boken. Som när jag ser vilken slags poesi som får beröm i spalterna: nästan undantagslöst rör det sig om en poesi som i största möjliga mån liknar den etablerade föreställningen om vad poesi är. Tänk om den mer kritiskt skrivna poesin också fick den typen av uppskattning. Som Stokbro Karlsen säger: ”Digtet bliver med andre ord endnu et tilbud på kulturindustrins underholdningsplatforme, hvis raison d’être er at fortælle folk, at de er gode nok, som de er.”

Stokbro Karlsen skriver också om effekten på läsekretsen, om hur kortvarig den är för den typ av litteratur som vill uppnå den. Jo, men man får ha i beaktande att det finns två typer av effekt: dels den kortvariga, den som jagas av den som vill synas, och den långvariga, den som inte betyder något medan poeten andas. I ett idealiskt samhälle finns det utrymme för båda perspektiven, som skulle omfatta en tydligt skriven poesi som är anpassad och en mindre inordnad poesi. Nog finns det plats för både Jenny Werkmästar och Jenny Tunedal, vill jag då invända.

Det positiva med Stokbro Karlsens ärende är att han vill frigöra diktens potential, dess löfte. Det är en fråga om att erkänna dess anlag för möjligheter. Däremot vill jag inte riktigt hålla med hans negativa bild av poesin som dömd att upprepa sig. Jämför romanen, som också är en Proteus-gestalt, med anlag för den inneboende förändring. Och dikten har väl under 2000-talet ändå närmat sig konsten, på så sätt att den tillåter olika slags uttrycksformer. En poet som Johannes Heldén tror jag hade varit otänkbar under 1900-talet.

En brist i denna poetik är att den diskuterar i så vaga termer. Det är säkert motiverat att resonera med Heidegger som sköld, även om det oundvikligen blir en grogrund för nya bryderier. Något som väl inte ska avhålla dig från att läsa den, om du bryr dig ett iota om läget för poesin, oavsett om det är till Danmark eller Sverige du ställer din håg.