Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 sep. 2017

Nick Cave 91-100



91 As I Sat Sadly By Her Side (2001) Inleder ”No More Shall We Part”. Nick Hornby (heter han så? han som skrev fotbollsboken och den där om skivsamlaren …) skrev en entusiastisk text om texten, att ingen annan fått med så många flerstaviga ord i en textrad, som i följande exempel: ”And God don't care for your benevolence / Anymore than he cares for the lack of it in others / Nor does he care for you to sit / At windows in judgement of the world He created / While sorrows pile up around you / Ugly, useless and over-inflated”. Nu kan jag tycka att texten är lite överlastad, och gillar mer melodin – speciellt pianospelet.

92 Kitchenette (2010) En rå låt från Grindermans andra skiva, med vissa spår från en del låtar från ”Abattoir Blues”. Sångaren vill stjäla en kvinna från hennes man, med argumentet att han ändå inte har gett henne något utöver Oprah Winfrey på en plasma-tv.  

93 He Wants You (2003) En ovanligt stark låt från ”Nocturama”, med en enkel melodi och nästan ännu enklare text.

94 What Can I Give You (1994) Melodin är i stort sett identisk med ”Faraway, So Close”, och texten diskuterar mindervärdeskomplex.

95 Jack’s Shadow (1986) En av de otäcka låtarna från ”Your Funeral … My Trial”. Jack är en klart luguber person, som jagar rätt på sin egen skugga, som antagit skepnaden av hans hustru, och eftersom det är en Nick Cave-låt dödar han den/henne. ”Another song about death … they’re all about death”, som han brukar påannonsera någon av sina random låtar på turnéerna numera.  

96 The Curse of Millhaven (1996) Om en fjortonårig seriemörderska, ur första persons perspektiv. Texten är en grov parodi, och musiken som en folksång som fått spatt. Det roligaste är att hon, Loretta, klagar på att polisen arresterar henne utan att först ringa och förvarna.  

97 Dream (Song For Finn) 2008 Grinderman gjorde två låtar till Wim Wenders film ”The Palermo Shooting”. Den här låter mer The Bad Seeds än Grinderman, och är en vacker ballad.

98 Cabin Fever (1984) En klaustrofobisk låt från första skivan ”From Her To Eternity”. Låter väldigt mycket Birthday Party, vilket förstås var oundvikligt då det är så tidigt i karriären som soloartist. ”Done is the kissing, now all that remains / Is sail for ever upon the stain”.  

99 Up Jumped The Devil (1988) En av de mest puerila låtarna från ”Tender Prey”, som balanserar på kitschens farliga rand: ”O poor heart / I was doomed from the start / Doomed to play the villain’s part / I was the baddest apple in the apple cart / My blood was blacker than the chambers of a dead nun’s heart.” Jag är inte helt övertygad av musiken, som känns lite slapp. Men texten är rolig. Bland annat sväljer sångaren sin lyckostjärna. Titeln kan vara lånad från Robert Johnsons ”Preaching Blues (Up Jumped The Devil)”. Cave nämner Johnson i den senare låten ”Higgs Boson Blues”.  Det är ingen överdrift att hävda att Sverige och Cave hatade varandra under hela 80-talet. Han har berättat om en avskyvärd upplevelse när han blev inlåst på en toalett i Småland, och skivan ”Tender Prey” hade på innerkonvolutet en teckning som han hade gjort i vredesmod på Castle Hotel i Stockholm. Mycket berodde på att de svenska musikkritikerna var idioter. Sedan på 90-talet var det inte mycket bättre, då man mest kommenterade hans hockeyfrilla och dåliga klädsmak, något som ter sig smaklöst då andra band samtidigt klädde sig i färgglada T-shirts och baggy jeans, eller grunge-shorts. Andres Lokko, Kjell Häglund och Jan Gradvall hatade honom. När Gradvall recenserade ”No More Shall We Part” för ”Feber” fick den lägst betyg. Gradvall har dock ändrat sig på senare år, när han har förstått vilken status Cave har i resten av världen.    

100 The Lyre of Orpheus (2004) Titellåten från andra hälften av dubbelskivan som innebar en konstnärlig höjdpunkt efter ett par svagare skivor. Cave tar sig an myten om Orfeus på ett lite respektlöst sätt, där guden bygger sin gitarr i ett skjul och spelar på ett sätt som tar livet ur Eurydike. Orfeus bildar ett band med Gud, men när han kommer till Hades återförenas han med Eurydike, och hon är inte riktigt nöjd: ”If you play that fucking thing down here / I’ll stick it up your orifice!”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar