att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 aug. 2017

Ming, Bjørn Rasmussen, översättning Johanne Lykke Holm & Tom Silkeberg, Modernista


Bjørn Rasmussens diktsamling Ming handlar om hans döde far Flemming, vars namn alltså har fått bilda ett suffix till titeln. Den utkom på danska för två år sedan, nominerades sedermera till Nordiska rådets litteraturpris, och har nu översatts av Johanne Lykke Holm & Tom Silkeberg i Modernistas fina serie modern dansk poesi (tidigare bland andra Theis Ørntoft, Signe Gjessing, Asta Olivia Nordenhof).

I boken samsas fantasier med minnen. Huvudpersonen ”Bjørn” är överviktig, bög, psykotiskt sjuk (hans egna ord). Han äter mängder av psykofarmaka och åker taxi medan hans man är på jobbet. Och han samtalar alltså med sin döde far: rentav är pappan närvarande när han har sex med sin man.


Not your typical book of poetry, kanske, men det underlättar om du tidigare läst Rasmussens fina Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, som borde ha förberett dig på det här sättet att skriva. En queer dikt som den här gången låter sorgen bli det elastiska höljet, en sorg som diktjaget försöker inskränka genom att kalla för ”mitt lilla fittvemod”. Här är självföraktet aldrig långt borta. Det här är, för att uttrycka sig försiktigt, en bearbetning av sorg av det ovanligare slaget.   

Men samtidigt som det är en apart dikt är den typiskt dansk, vad nu en sådan kategorisering är värd: men den är så fullständigt avväpnande vardaglig, bara, och tonfallet är av det slaget att jag inte kan låta bli att känna mig delaktigt – att det blir som att lyssna på någons berättelse, att det muntliga tar över det skriftliga. På ett sätt som fortfarande är relativt ovanligt i svensk poesi, om man undantar färskingar som Elis Burrau. 

Barndomen är inget att lita på. För diktjaget här verkar det ha varit mest kaos. Ett kaos han nu som vuxen försöker hantera, och det går väl så där. Han bryter ihop på golvet, försöker ta sig samman. Medan ”cancern har party i pappan” – en formulering som får distans och närhet att växa ihop. Perspektiv kan också bytas mitt i en enstaka dikt.   

Rädslan är också dominerande, och ambivalensen när diktjaget upptäcker hur svårt det är att bli kvitt pappan. Att faderskärlek inte kan dämpas, bara möjligen idogt utdrivas. Och hämningslöst: ”åh lilla pappa / alla färgerna jag omger mig med / varför är jag så grå inuti / igenkalkad”. 

Modernistas utgåva är formmässigt i stort sett identisk med den danska, fast med någon centimeters större omkrets. Den har till och med samma typsnitt. Att läsa den på nytt, i ny språkdräkt, innebär ju att man får syn på lite andra saker. Att det är så mycket känslor också, det hade jag nästan glömt. Känslor som måste passeras, för att livet inte handlar om att befria sig från något utan från att göra något uthärdligt.   

Men hur är översättningen? Jag har förtroende för de svenska översättarna, även om jag tycker det ser lite udda ut med dialektala (?) ”köksfläkta” och det icke-idiomatiska ”hyrapengarna”, och de flitiga referenserna till att man ”droppar” sådant man tappar, men det ska väl så vara. Annars är det bara en fröjd att läsa Rasmussen också på svenska.

Det kan se ut så här:

det är snart tjugo faluröda år sen du dog
men fortfarande såpoperans eftermiddag
jag släpar fortfarande mig själv hämningslöst
över trötta digitala dyner
kliver in i en taxi och säger:
okej men lilla älskade pappa ville inte med
så det är bara störiga jag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar