Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

31 juli 2017

Vallarna, Ralf Andtbacka, Förlaget


Var hittar du samtidspoesin när de stora förlagens utgivning reducerats till ett minimum? Ledande fråga, så klart, med ett givet svar: hos de små förlagen. Ett av de mindre, det relativt nystartade Förlaget, satsar en hel del på poesi. Till deras poeter hör Ralf Andtbacka, som gett ut poesi sedan 90-talet, men nog aldrig riktigt slagit igenom på svensk mark. Hans senaste bok heter Vallarna.

Boken består av tre delar, som både är separata och i samspråk med varandra. I bestämd form heter de ”Oskärpan. Ressentimentet. Vallarna.” Ytligt rör det sig om helt annorlunda dikter, men tematiken går in i varandra, liksom en del ordval.


Som det här med oskärpan. Annars är ju skärpa det vi brukar associera med poesi, utöver koncentrationen, tätheten, så länge det rör sig om så kallat lyrisk poesi, dit Andtbackas dikter konsekvent hör. Oskärpa öppnar för ett läckage, när diktjaget ger röst åt en erfarenhet, åt en individs värld. Är det storslaget? Nä, mer åt det vardagliga hållet: det är orkidén, tomatplantan, regnet och vinden, det midjehöga gräset.

Som det var förr. Inte för att det entydigt betyder nostalgi, eller renodlad idyll:

”Allt som föds ur denna ro | oro | medan någonting i betraktaren rasar. Se landskapet utifrån och inifrån. Genom skikt av gamla katastrofer. Förnimmelser, tillvägagångssätt, ja hur gör man riktigt | sitt Herculaneum av riktighet.”

Andtbackas knapphet är något annat än poesins gängse förtätning. Det är som att inga yvigheter är tillåtna: hans något nedtonade tonfall når desto längre utan dessa effekter, blir mer utåtriktade. Hos honom finns poesin definitivt i den bestämda formen, i definitionerna.

I synnerhet i den andra delen: arton sidor med en lista där varje ord följs av punkt, och det kursiverade ordet upprepas (ibland lite förvrängt) någonstans på nästa rad. En bra idé på pappret, men i slutändan lika lika jobbig som den är rolig, och ungefär lika utmattande som Nick Caves 38 verser i ”Babe, I’m On Fire” från 2003. Då är det ändå gott om fyndigheter i denna Andtbackas monotona utfall (”Förbättringen. / Förbittringen.”), men det är en dikt som ska intas i mindre portioner på några rader i taget:

”Lärkträdskottarna. Glossariet. Krossen.

Ossuariet. Gåpåarandan. Läckorna[.]

Bläckorna. Blocket. Impulsfjädern.

Impulsfjädern. Tänket. Torpederna.

Torrperioderna. Jämmern. Tafattheten.

Stämjärnet. Bambustavarna. Sinnesnärvaron.”       

Här saknas inte en viss uppfriskande aggressivitet, samtidigt som det finns en uppsluppenhet mitt i det bistra. Associationerna är hastiga, men sällan putslustiga.

Del tre är mer expansiv, samtidigt som den behåller knappheten. Här dominerar splittringen, i resonerande dikter som väjer sig mot det eftertänksamma. Återigen: tanken föds hastigt, hinner inte vänta på att den ska ges färdig form. Dikterna trotsar döden, åldrandet, tiden, och diktjaget promenixar i Berlin, lyssnar på någon som spelar Beatles-låtar på ett el-piano. Någon har en svanktatuering. Man stjäl ordning från Kosmos, kanske som en oblyg vinkning till Tranströmer (där tjuvmjölkade de väl Kosmos?), och nog finns det en närhet till Tranströmer från Andtbackas sida, ett närmande som är både försiktigt och burdust.

Liksom hans dikter, vill jag hävda: både försynta och lite påträngande. Men påträngande då på ett ovanligt ödmjukt sätt, och som får dikterna att bli mindre av skrik på uppmärksamhet och mer av diskret vädjan.  

2 kommentarer:

  1. Fint. Han verkar udda, så där som man vill ha dem, diktarna.

    SvaraRadera
  2. Jo. Udda, men inte på det utstuderat sökta sättet.

    SvaraRadera