att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 juni 2017

Kritiker #43


Redaktörerna Kettil Kasang och Johanne Lykke Holm väljer sentimentaliteten som tema för nummer 43 av Kritiker, tidskriften som – om klyschan tillåts – går från klarhet till klarhet, och allt mer framstår som svaret på kanske inte alla men … många frågor.

Man kan säga mycket om sentimentalitet, och det sker genom att ämnet blir belyst av ett antal olika författare och konstnärer. Texterna är trespråkiga – svenska, norska och danska, och därmed förstärks det skandinaviska samarbetet. Man ska inte underskatta det arbetet för att minska tröskeln mellan inte bara våra språk utan också våra särarter när det gäller kultur och erfarenheter. Det här är ett utbyte som kommer att få mångårig effekt, i hur vi ser på varandra över de mer eller mindre inbillade landgränserna.


Sentimentalitet är en låg genre, besläktad med skräcken och melodramen. En estetik för tåren. Här blir de olika bidragsgivarna färgade av sina egna temperament, sina egna förutsättningar. De flesta exemplen rör sig mot skönlitteraturen, utifrån privata erfarenheter, som i Olga Ravns nyskrivna amningsdikter. Även numrets kritiska texter övergår i (en slags) fiktion – som när Elisabeth Hjorth skriver om hjärtat och Lucas Svensson skriver om Medea (även om jag inte blir riktigt klok på vart han vill komma med sina Medea-versioner).

Vidare skriver Leif Holmstrand om Sundsvall som en bas för sentimentalitet, där mobbningen och tårarna och tröttheten och kampen för acceptans ledsagar den solkigt sorgliga uppväxten. Kristofer Folkhammar ger oss fem melodramatiska/sentimentala exempel, som Douglas Sirk och Fassbinder, i essän med den sublima titeln ”Känner du dig också som Lana del Reys lösnaglar mot en kromad köksbänk när du åtrår ett råskinn?” Redaktörerna Kasang och Lykke Holm skriver ett gemensamt manifest, ”Agotabröder, 2017”, som försvarar sentimentaliteten – kanske. Åtminstone pläderar de för en estetik som inte dömer, som inte censurerar.

Vad sentimentalitet handlar om, så som numret förklarar den, är ett blottläggande. Hur blottar man sig utan att överskrida det passande? Det är en svår balansgång, för det privata riskerar alltid att bli för privat – för intimt, och man kan ta bekännelselitteraturen som exempel. När du skriver i affekt blir du lätt omdömeslös, och du tenderar att säga lite för mycket. Samtidigt är det något oerhört lockande i det privata – hur det finns i dess kärna en estetisk potential, när distansen och strategin sätts ur spel, och texten hotas av sina begränsningar. Att överskrida det opassande är i sig lockande.  

Numret visar eftertryckligt vad kritik ska ägna sig åt: ifrågasättande. Här undersöks ämnet sentimentalitet nyfiket och förbehållslöst, och det bildas flera olika utgångspunkter för fortsatta funderingar. De olika perspektiven fungerar som impulsgivare, som katalysatorer för ett fortsatt undersökande av den kritiserade sentimentaliteten. Här visas också att det vi slentrianmässigt brukar avfärda minsann är värt att ta på allvar.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar