att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 juni 2017

Förkylningen, Leif Holmstrand, Pequod Press


Att vara produktiv författare har sina risker. Fråga Joyce Carol Oates, som nog hade fått Nobelpriset om hon publicerat sig lite mer sparsmakat. Svenska författare som varit högproduktiva under 00-talet: Pär Thörn, Kristian Lundberg, och Leif Holmstrand (även om Kristian Carlsson nog bara skulle fnysa åt deras utgivning, då han själv förra året gav ut en bok i månaden).

Underförstått: även de som är uppskattande kan inte låta bli att påpeka ojämnheten, att det omöjligen kan bli lika bra varje gång. Jag överlåter åt andra att utreda vad som är sant och osant i detta, och nöjer mig med att konstatera att många prosaförfattare som ger ut böcker säg vart fjärde, femte år bara kan snegla avundsjukt åt verkshöjden i Oates romaner, varje djävla gång hon ger ut en ny roman.


Och Leif Holmstrand? Han ger nu ut en helt skev roman, Förkylningen, efter att ha växlat mellan poesi och prosa (däribland några av de senaste årens mest fängslande romaner, som Tjuvklyftan och Städer som inte är städer). Förkylningen är en roman som faktiskt trotsar all beskrivning. Passande nog läser jag den drabbad av örstygn, en åkomma som annars sägs vara en barnsjukdom. Hur passande är inte det, då Holmstrands roman i så hög grad uppehåller sig vid överskridandet. (Och jag svär, jag hade inte ens tänkt nämna min egen obetydliga öronvärk, tills jag på sid 72 läser: ”om du har ungefärligen jättejobbig öronvärk”.)

Jo, Holmstrands författarskap är ojämn, det har jag konstaterat tidigare, och det fortsätter här. Det är ojämnt, obalanserat, men så är väl också livet.

Det udda märks redan i inledningen: ”Här är ingen lycklig och alla välmående”, som det står redan i bokens tredje mening. En satir över samtiden, tänker jag bitskt. Hoppas den lyssnar, tänker jag (förgäves).

Så, hur ska då denna udda roman beskrivas? En 43-årig Leon, sträng lärare, förkyld. Men så tydligt en konstruktion, något som förstärks av att perspektivet sedan växlar till en annan protagonist, som liksom honom – liksom författaren själv, noterar jag ivrigt i marginalen – inleder sitt förnamn med stavelsen ”Le”, alltså Lena. Och kors och tvärs löper könsbytena i denna queera text.

Och Holmstrand själv, eller Leif, skapar distans, verfremdungseffekten. Det är som att han medvetet vill åstadkomma avstånd, hindra inlevelse. Det här kan förstås uppfattas som sökt, eller ansträngt. Jag är på min vakt, vill jag invända. Den typ av genomskådande outsider som manas fram har jag också stött på tidigare. Hos Dostojevksij, hos Bret Easton Ellis, och otalet andra. Leons nyckfullhet känns igen från Kafka.

Men det är inte enbart främmandegörandet som är Holmstrands ärende: det är ett orogörande han är ute efter. Det vill säga, att han vill orsaka oordning, kaos … Han ger världen en lätt knuff mot det absurda, mot det sjuka, konstiga, queera … Där protagonisten blir ett ”kanskejag”. Den nonchalans han uppvisar mot intrig, mot det reguljära och konventionella, kan erinra om hur Hamsun skrev sina tidiga romaner – och då tänker jag i första hand inte på Svält, utan mer på Mysterier och Sværmere.

Och det kan vara på sin plats att säga det här, en gång för alla, att Leif Holmstrand trots sin drift mot upplösning och oorganisation är en av samtidens mest realistiska prosaförfattare. Han gör det med hjälp av en humor som går för långt. Och otåligheten hos berättarrösten, eller berättarrösterna – för utan att egentligen svära sin trohet till polyfonin finns det pluralistiska hos den talande/de talande.

Leon/Lena uppfinner en Ursula, ett nytt lager av konstruktion, en jubelsång:

"Ursula berättar sexualneurosens heterosexuella saga, men förstör den genom att släppa den fri. Hon ger sig fullständigt hän. Fibrerna slingrar sig kring säkra förankringar i taket, mångsexigt blandade med starka fingrar, allt varvat med spridd och därför järnhård viljemateria, bergfast onani. Tvånget slår över i upplösande, underbar brutalitet. Psykoanalysen imploderar och avslöjas som glädje. Ursula öppnar sin mun och sjunger kraftfulla refränger från trettiotalets kinkyscen i Berlin. Stegens plattform är en catwalk. Kläderna är formidabla och textilierna knutna halvhårt runt halsen."

Eller om Ursula bara är påhittad av mötet mellan Unica Zürn och Hans Bellmer, konstnärsparet som tar över Holmstrands roman ungefär mitt i förloppet med Leon/Lena. Där splittas och sönderfaller prosan i en ny berättelse (min kunskap om Unica och Hans utgår mest från Helena Erikssons på många plan märkliga och oroliga bok om dem, Någon syr, är det du, som utkom 2014). Det viktiga i Holmstrands skildring är hur den egentliga Unica är något som endast Hans ges tillträde till, och det är en vacker skildring av hur en relation bör fungera: som en plats för den yttersta tilliten, tryggheten i att det är endast där du kan visa ditt rätta jag.

Jo, Holmstrands roman är surrealism, det är en beskrivning av vad mörk fantasi alstrar (”Everytime I close my eyes it’s like a dark paradise”, som Lana del Rey sa), och hur äkta den upplevs – för stunden, medan den pågår. Det här är verkligen ett nytt sätt att skriva romanen. Det är svårt att förhålla sig till alla beskrivningar av den – det kan se flummigt och/eller ointressant ut. För att läsare vill ha igenkänning, bekräftelse, mönster. Här är allt sådant uppluckrat, konturlöst. Intrig som begrepp är utsuddat. Romanen som form är nedmonterad, dekonstruerad. Det här är en gränslös prosa som söker sig mot nya insikter, som byter spår mitt i en tanke, och tar oväntade turer.

Som det här med titeln: Förkylningen? Den kan läsas som både en metafor över vårt kroppsliga förfall, att det är sjukdom som är vår huvudsakliga uppgift, eller som något bokstavligt – i båda fallen ett kitt som håller oss samman, det som drar oss ned i smuts och sjukdom. Skogen blir en bild för övergången, för upplösningen.

Så utmynnar hans roman i förvirring och kaos, där reinkarnationen är metaforisk. Och även om det låter rörigt ska det betonas att Holmstrand inte anstränger sig för att krångla till det för sig eller för sina läsare. Han har också ett språk som blänker, utan att behagsjukt snegla på sig själv (en sjuka den svenska samtidsprosan annars lider av i övermått).

3 kommentarer:

  1. Det är ju också intressant att se hur Holmstrand hoppar mellan förlagen, där Bonniers ger ut de romaner som de tror kan sälja, medan övriga böcker får ges ut på mindre förlag.

    SvaraRadera
  2. Jovisst, men det är ändå kul att så pass märkliga böcker som ex Städer som inte är städer kan komma ut på Bonniers.

    SvaraRadera
  3. Begreppet verkshöjd passar inte här. Nu är jag en petapa men har man sådant inflytande som du, och dessutom makten och vanan att slå andra på fingrarna, ska man inte sprida vidare felaktiga definitioner av begrepp. Slå upp, skriv om.

    SvaraRadera