att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 juni 2017

Bellman på en timme; Selma Lagerlöf på en timme, Katarina & Henrik Lange, Natur & Kultur


Parallellt med att jag läser recensioner om Ernst Brunners nya stora biografi över Swedenborg läser jag de två minibiografierna som Katarina & Henrik Lange tillverkar om kända författarskap: Bellman på en timme, och Selma Lagerlöf på en timme. Jag inbillar mig att förhållandet mellan Brunners nästan 800-sidiga mastodontverk och dessa två bilderböcker säger något om samtiden.

Likaså tror jag samtiden yttrar sig i det faktum att Svt verkar vilja plocka bort bokrecensionerna ur sitt morgonprogram, något som med rätta upprört många; även hos dem som jag förmodar inte tittar på programmet har starka reaktioner brutit ut. För de här recensionerna är sannerligen inte till för kulturjournalisterna i Stockholm – de är till för människor med ett läsintresse, som kan känna sig utestängda från tidningsrecensionerna.


Att läsa Langes böcker påminner i viss grad om vad som brukar stanna kvar i ens medvetande när man läser gängse biografier. Årtal, synopsis på de olika verken, någon överraskande anekdot, och en himla massa släktskap som reds ut. Fördelen är att här sker släktutredningen på ett uppslag, medan det i en biografi av konventionellt slag är det något som kan kräva hundra sidor.

Poängen med bilderna blir också påtaglig, speciell i boken om Bellman. Att smutsen var oerhörd under 1700-talet är inte någon nyhet, och inte heller att den var oerhördast i det trångbodda Stockholm. Men bilderna tillåter en skitig estetik att ledsaga hela historien om Bellman, så pass att man nästan inbillar sig att sidorna luktar. Det är som att smutsfläckarna sprider sig över sidorna, som om någon (jag?) läser med trycksvärta på fingrarna. Om det är uttänkt är det förstås väldigt smart gjort …

Annars är stressen det mest bestående intrycket. Hej vad det går när Bellmans liv passerar revy. Inte för att det går långsammare i boken om Lagerlöf. Nä, mitt intryck är att Bellman-boken är mer omsorgsfullt djuplodande och mer ambitiös.

Frågan om Bellmans ställning är alltid värd att ta upp. I den antologi med Svensk poesi som Bonniers gav ut förra året hade han överlägset flest sidor till sitt förfogande, en prioritering som tedde sig besynnerlig. Är han det stora språkgeni han ofta utmålas som, en svensk Shakespeare, eller är han bara en begränsad frasmakare, en visserligen talangfull men ofta tjatig underhållare? Jag lutar nog mest åt det sistnämnda, med utfyllnaden att många fyllon ju oundvikligen blir tjatiga – vilket inte hindrar att jag förstår hans inflytande och historiska betydelse. Men är det inte en överdrift att säga att hans författarskap lever idag? Vill jag läsa svenskt 1700-tal är ju både Lenngren, Thorild och Kellgren mycket mer angelägna.

Men folklig är han, något som motiverar denna bok, och det är ju på många sätt kul att ta del av hans levnadsöde. Kortvariga faktarutor ger bakgrund till de mest kända epistlarna och sångerna, liksom över de fiktiva figurerna som befolkar dem. Treenigheten alkohol – sex- död blir en enkel formel att använda i min undervisning – höll jag på att säga, tills jag kom på att man knappt hinner ta upp något om Bellman längre, så som kursplanerna i svenskämnet är utformade på gymnasiet.


Folklig är också Selma Lagerlöf, och åtminstone för mig en författare jag har ett mer levande förhållande till. Ett exempel på att jag inte är ensam om det är att det nyligen gavs ut sex pocketböcker med några av hennes mest kända böcker, medan det är otänkbart att Bellman skulle ges ut i sådana upplagor. Han har en högre tröskel – språklig och innehållsmässig, och då spelar det ingen roll att Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk med flera gjort sitt bästa för att popularisera honom. Det var dessutom rätt länge sedan vid det här laget som Bellman var en given musikalisk referens.

Det går som sagt kvickt fram, och ibland bromsas förloppet upp av ”samtidigt någon helt annanstans”, ett inslag som i viss mån liknar de kronologiska tidslinjer som ibland finns i vanliga biografier. Men jag vet inte om jag behöver veta att det rånas tåg och körs motorcyklar medan Selma Lagerlöf skriver sina böcker. Å andra sidan tar paret Lange inte ut svängarna riktigt lika mycket som tidigare, och deras böcker tjänar faktiskt på att inte bli lika vildsinta i sina spekulationer.

Det blir ändå lite störande med de många ”Selma” hit och ”Selma” dit, en förminskande trop som man bör passa sig för. Det blir trots det även i Lagerlöf-boken lärorikt, även om det mesta består i att summera det vi redan vet. Med mycket fokus på personen Selma …Kanske med en och annan nyhet, som att Sven Jerring som liverapporterade i radion från hennes begravning hade glömt att ta på sig en svart slips.  

Nu saknas väl nyanser i de här böckerna, både om Bellman och Lagerlöf. På något sätt tillåter ändå detaljrikedomen oss att komma de båda författarna tillräckligt nära – och jag måste återigen få påpeka att det är ett smart drag att teckna dem i profil i siluett.   

Det är lätt att raljera över böcker av det här slaget som fuskverk, och man ska nog akta sig för att låta dem ersätta de traditionella biografierna. Mer ska man väl se dem som bildsatta föreläsningar, och bara en idiot (typ, en kulturpolitiker) skulle väl tro att man blir bildad enbart genom att bläddra igenom dessa sammanfattningar. Vill du ha en mer raljant formulering? I så fall kan böckerna ses som ett utslag av Trumpifieringen, liknande de ensidiga resuméer han får av vetenskapliga rapporter han inte ids läsa (frågan är väl om han ens läser resuméerna, av hans beslut att döma).

Nä, bildad blir man av att läsa några av de titlar som Lange redogör för i sina ganska korta listor med referenslitteratur. Det är också så man får bäst behållning av deras böcker, genom att först skapa sig en egen uppfattning. Utan den förkunskapen står sig böckerna faktiskt rätt slätt, och ger nog den typ av svindel som en prezi-presentation kan ge (ni minns prezi, som var så populärt cirka 2010, va?).

För två år sedan utkom liknande böcker om Dante och Ibsen, och paret Lange har tidigare också gjort en liknande bok om Strindberg. Är marknaden därmed mättad nu? Nja – om förlaget vill fortsätta köra växelbruk med utländska och inhemska storheter borde det gå att skapa lika spännande böcker om Shakespeare och Kafka, och året därpå vill jag läsa om Carl Jonas Love Almquist och Astrid Lindgren. Men sedan är det definitivt slut på författarskap som en läsande publik uppfattar som något annat än obskyra.  

2 kommentarer:

  1. Lange är genial - fast böckerna roligast om man läst originalen först. Hoppas han skriver om Fredrika Bremer nästa gång.

    SvaraRadera
  2. (Bakhåll har gett ut nån serie med Kafka)

    SvaraRadera