att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 dec. 2017

The Dawn Watch. Joseph Conrad in a Global World, Maya Jasanoff, Penguin Press


Makten färdas över kontinenter och genom etniciteter i Mörkrets hjärta (1899). Terroristers bomber ekar såväl över vår samtid som i The Secret Agent (1907). Multinationell kapitalism genomför sina usla knep i Nostromo (1904). Konfikten mellan moral och teknologi är en framträdande tematik i Lord Jim (1900).

Utifrån dessa fyra romaner av Joseph Conrad bygger historikern Maya Jasanoff en högst fascinerande och nyskapande biografi över detta mysterium till författare, i den helt nyutkomna The Dawn Watch. Joseph Conrad in a Global World. Själva det faktum att han dessutom skrev sina verk inte på sitt första (polska) eller andra (franska) språk, utan sitt tredje (engelska) – det blir en intäkt för hans aktualitet, i vår globaliserade värld där vi likt honom i slutet av 1800-talet, allt mer finner ny hemvist i andra länder, i andra språk.


Som biografi är den förstås otillräcklig, och letar du efter hårdfakta om författaren får du nöja dig med genomgångar av det som är av intresse för just detta ämne, hur polske medborgaren Józef Teodor Konrad Korzienowski skulle bli brittiske författaren Joseph Conrad. Det finns å andra sidan åtskilliga standarböcker om författaren, och orkar du inte läsa dessa har han en förfärligt ambitiös wikipedia-sida.

De fyra centrala romanerna får varsitt parti i denna ovanliga och spännande bok, och det vore lätt att hävda att Mörkrets hjärta är dess fokus, för att inte säga dess centrum. Hon inleder med en prolog som skildrar minutiösa förberedelser för att själv ta sig till Kongo-Kinshasa, för att färdas i hans fotspår. Och nog får man säga att denna kortroman har ersatt Lord Jim som Conrads mest lästa verk. Men i denna bok låter Jasanoff alla fyra turas om i att vara fokus, i att spela huvudroll i hennes föreställning. Det är till dess fördel.

Hon skriver med historikerns perspektiv: ”The difference between biography and history is that biographers generally start with the person, while historians generally start with the conditions. […] Historians don’t go where sources don’t lead, which means they usually stop at the door to somebody’s mind.” Därför är det för mycket begärt att kräva litteraturanalytiska diskussioner av romanerna, även om hon gör sitt bästa för att förankra dem i en kontext – och därmed demonstrera hur de är användbara för att förstå vår egen tid.

Vår egen föränderliga tid, som alltså uppvisar stora likheter med Conrads egen tid, det slut av 1800-tal som formade hans estetiska uppfattning. Han debuterade som bekant relativt sent, med Almayers dårskap, 38 år gammal, och lämnade då sjölivet bakom sig. Tidigare hade han levt ett kringirrande liv, och Jasanoff visar med kartor vart sjöresorna tog honom, och hur han utnyttjade materialet till sina romaner. Först som brittisk medborgare och sedermera gift med den sexton år yngre Jessie George skulle hans liv som mer eller mindre hemlös upphöra.

Pappan gav honom namn efter en dikt av polske nationalskalden Adam Mickiewicz. Att han som sjuttonåring gick till sjöss berodde delvis på att han ville undvika rysk militärtjänst. Pappan, patriot, dog i fångenskap, något som torde ha fungerat som varnande exempel för den vuxne Conrads avståndstagande från plakatkonst.

En del självbiografiska inslag är svåra att bortse ifrån när man läser vilken författare som helst. Conrad – som förresten fortsätter heta Konrad rätt ofta i denna bok – försökte skjuta sig i sin ungdom, för att undkomma en spelskuld. I hans romaner hittar Jasanoff sjutton självmord. Han led också av återkommande depressioner. Det här är en bok som kort sagt gör sitt jobb: mönster avtäcks, berättelser knyts samman.

Att The Secret Agent kretsar kring terrorister som planerar bombattacker är inte så långsökt, då slutet av 1800-talet innehöll irländska nationalister som bombade London, och att deras tilltag spred sig till Chicago, Rom, Ryssland, och så vidare. Intrigen i romanen följer dessutom författarens biografi så som den såg ut som barn, och hennes djärva slutsats blir att den skrevs mindre av Joseph Conrad och mer av Konrad Korzienowski.  

Bland annat visar hon hur viktig frihandelsavtalen var för att den brittiska flottan skulle bli så dominerande under 1800-talets andra hälft, men även hur det kunde komma sig att den franskspråkiga polacken Konrad Korzienowski skulle mönstra på brittiska fartyg. Helt enkelt därför att deras besättningar ofta bestod av utlänningar, som var mer benägna att lyda än engelsmännen själva var. Raskt avancerade Conrad till kaptensgrad, bara några månader efter att ha fått sitt brittiska medborgarskap 1896.

Brittiska recensenter skulle förbli skeptiska till vad de uppfattade som främmande inslag hos Conrad, att de såg honom som en författare utan både hemland och språk – allmänt känd är Virginia Woolf, som i hans dödsruna inte kunde avhålla sig från att ge honom epitetet en författare för småpojkar, kalla honom ”vår gäst”, och klaga på hans starka accent. Det var faktiskt USA som först gav honom uppmärksamhet, både genom att en roman som Arrow and Gold blev det årets (1919) näst mest sålda roman i hemlandet, och att en hel yngre författargeneration skulle hylla honom, F. Scott Fitzgerald, T.S. Eliot, Ernest Hemingway, William Faulkner. Året innan han dog begav han sig rentav till USA för en kort föreläsningsturné, och tyckte att den förnedring han fick utstå i att visa upp en biljett var det mest absurda han kunde tänka sig i hela världen.

Till de mer tråkiga inslagen i Jasanoffs bok hör långa partier om segling. Även de ordagranna förhören från de skepparexamina Conrad tog kan fresta på en läsares tålamod. Desto mer intressanta ter sig resonemang om Conrads rastlösa mentalitet, om hans rotlösa identitet, som visar att den inte alls är något modernt eller unikt påfund.  

Ungefär hälften av Conrads romaner utspelar sig i sydöstra Asien, och även om han byggde på egna erfarenheter kunde det lika gärna ha berott på att andra författare hade annekterat de andra exotiska hörnen på jorden: söderhavet tillhörde Robert Louis Stevenson, Afrika tillhörde H. Rider Haggard, och Indien tillhörde Rudyard Kipling. I kapitlen om Lord Jim berör hon de pikanta ryktena om att Conrad skulle ha fraktat vapen och slavar under sina sjöresor i österhavet. Det är dock långt ifrån ställt bortom alla rimliga tvivel att han var medveten om sin last, då den kunde företas utanför kaptenens vetskap.

Jasanoff är pigg på att citera, belägga allt hon säger med citat. Något som nog är både ärligt och bra, men tenderar att bli lite mekaniskt – jag antar att historiker måste arbeta på det här viset. Att hon också följer Conrads sjöresor kan synas ha begränsat intresse, men hon gör faktiskt något vettigt av dessa intryck. Hennes viktigaste poäng blir att Conrad genom att så strängt diskutera sin egen tid även blir aktuell för vår tid – något som inte behöver vara så paradoxalt som det låter. Under sin samtid var kritikerna mer eller mindre blinda för vad han gjorde, och det kan påminna oss om att vi själva har våra blinda fläckar, men att dessa akilleshälar är osynliga för oss. Tesen om Joseph Conrad är en tidig globaliserad individ är inte alls långsökt.

Fakta beaktas när Jasanoff väl gör litterära analyser. Av Conrads egna resor är nog den till Kongo 1890 den mest omtalade – bland annat därför att det blev den enda som han själv dokumenterade, i den ”Congo Diary” som hör till obligatorisk läsning för den som drabbats av Mörkrets hjärta-febern. Med sig hade han manuskripten till de första kapitlen av debuten Almayers dårskap. Man ska dock komma ihåg att när Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel försöker leda i bevis att Conrad i hög grad bygger på egna erfarenheter är det fria fantasier, för det Kongo han upplevde 1890 hade våldet och ohyggligheterna inte eskalerat så som de skulle göra under de nästan tio år tills han skrev berättelsen. Ändå skulle han kalla allt han mötte där för ”repellant”, både tingen och människorna, men i första hand människorna.  

Böcker som denna är ändå behövliga, inte minst för att de vidgar vår begreppsvärld och ökar vår förståelse av de litterära verken. Även om Jasanoff inte i första hand är litteraturvetare, och även om hon egentligen inte gör några nyskapande läsningar av de fyra verk hon behandlar, får hon oss att förstå dem på ett djupare plan. För all del kan jämföras med hur Lindqvists bok – som nämns helt kort i denna bok – blir viktiga kompletteringar till kringlitteraturen.

Att Conrad inte engagerade sig aktivt i arbetet mot skändligheterna som utfördes i kolonialismens namn berodde delvis på att han bevittnat hur det gått för föräldrarna, men det har nog också med att göra hans aristokratiska syn på konstnären, som en opolitisk visionär. Bakom kulisserna kunde han stötta projekten, bland annat med Roger Casement, den irländska nationalisten som han mötte i Kongo och brevväxlade med tills han avrättades av engelsmännen 1916.

I diskussionen av Mörkrets hjärta betonar Jasanoff Conrads uppfattning om hur nära vi har till vildheten, att potentialen finns inom oss. När hon tar sig an Nostromo menar hon att Conrads storhet ligger i att han gav publiken något de kände igen sig i. Jag är inte säker på att det är sant, och om det skulle vara sant är jag inte säker på att det är något bra. Här tror jag att hon underskattar hans pessimism och hans desillusionerade världsbild, som hon ändå skrivit så omfattande om tidigare. För sina brittiska landsmän förblev han en udda figur, även om han efter sina experimentellt skrivna romaner skulle nå en större publik med sina senare mer rakt berättade romaner. Och även om Jasanoff själv talar sig varm för flera av hans romaner återstår faktum att han utöver just Mörkrets hjärta ju inte är en författare som är särdeles omtalad i vår tid – något som kan vara orättvist, med tanke på hur bra främst också Lord Jim är.  

10 dec. 2017

Vandreutstillinger, Cecilie Løveid, Kolon forlag


Årets vinnare i den öppna klassen (lyrik) för norska Bragepriset blev Cecilie Løveid, som med sin märkliga bok Vandreutstillinger gör något efterlängtat: förnyar en uråldrig form, och gör det på ett sätt som varken blir respektlöst eller sökt. Formen är ekfrasen, alltså en dikt som utgår från ett konstverk. I svensk poesi en genre som odlats av bland andra Lindegren, Tranströmer, och Frostenson.

I tre sammanhållna sviter utgår Løveid från bekantingar från konsthistorien, som Warhol, Turner, Goya, och en del andra. I dikterna saknas avstånden mellan dåtid och nutid. Allt är närvarande i nuet: andra världskriget, tidiga 1900-talets landsbygd, 70-talets terrorism, men också bibliska berättelser om Batseba. Man kan säga att hon ställer sig rätt framför dessa verk, slår upp sin nyfikna blick, och visar dessa ibland uttjatade målningars relevans för vår samtid.


Konsten blir i dess dikter ett uttryck för förtröstan. Något större än tröst, större än hopp, större än religion (alla riktiga konstnärer måste ju vända ryggen åt Gud). Och bra poesi måste vara stark – den måste lita på kraften i sin bildvärld. Løveids ekfraser ställer sig inte i vägen. Hon tar saker för vad de är: exempelvis banaliteten hos Warhol. Kort sagt: hon använder en kritisk blick i sitt förhållande till konsten.

Men på ett sätt som måste kallas storslaget visar hon också den akuta relationen mellan fiktion och verklighet, kanske allra tydligast i dikter som behandlar Gerhard Richters serie målningar om Baader-Meinhof-gruppen. Delvis makabra, delvis ohyggliga i sin skönhet. Här benämns bilder som aldrig lämnar oss i fred (den bästa definitionen av konst jag känner till), att de gläfser som svanar – en bild jag gärna lånar till den dikt som skildrar bilden. Alltså: dikt som gestaltar en värld som går i sprickor ska helst själv gå itu, och det lyckas faktiskt den här boken med.

Därmed inte sagt att det är tung, dyster dikt: Løveid är en poet som gärna vrider till det olustiga mot ett skratt. Ett mörkt skratt, kanske opålitligt. Och det är som det ska vara, att vi inte behöver pålitliga författare. Konsekventa, ja, men också oförutsägbara, oh ja. Här ges plats åt de nya insikterna, åt det vi post-Eliot brukar kalla profana epifanier. Poesins ”oj!” eller bara ”åh!”

Därför blir man inte varse vad hon håller på med förrän efteråt. Då kan det konsekvent genomförda mönstret tecknas. Det är också frågan om ren dikt, det vill säga att den förkastar teorier (även om John Berger nämns i förbifarten). Ett förhållningssätt till poesin som kunde kallas intuitivt. Eller, för att låna Gerald Manley Hopkins besvärliga term instress, alltså hur vår förmåga till inscape blir ett uttryck för en inlevelseförmåga som går djupare än vad känslolivet kan registrera.

För till det förunderliga med dessa dikter hör ju att de inte nöjer sig med att beskriva, att de inte enbart registrerar en visuell upplevelse. Här finns också dikter som behandlar relationen mellan Nelly Sachs och Gunnar Ekelöf, eller önskningar om nya tatueringar, där det finns en fin empati för tatuerararens egna smärta: ”Du kommer aldri til å orke / å klemme på din elskede når du kommer hjem / etter denne seansen. / Du vil bare se serier.” Dikterna rör sig därmed mellan konstverken, det stilla livet, och människan, det rörliga, dynamiska livet, och upphäver gränserna däremellan.

Mer än utställning blir samlingen i helhet en inventering, en summering orsakad av rädslan att det ska gå förlorat. Att umgås med konst i vidare mening innebär ju bland annat en gränslöshet, ett frirum för en inbillning som plötsligt blir sann. Cecilie Løveids röst är auktoritär, men också lekfull. Och frigörande.

I en av många starka dikter fastnar jag för, fastnar jag i, en som utgår från ett författarporträtt av fotografen Helge Skodvin:

Se, hvordan han har satt opp et bakteppe ingen kan se slutten på.
Se, hvordan jeg svever som poeter skal sveve, beskrivelige og klare som i en rettsal.
Se, hva han har bedt meg om; jeg skal strirre ut av kjellerlokalet hans, ut av et vindu man ikke kommer til å se.
Se må jeg se inn i kameraet og jeg drar blikket tilbake. Jeg overdriver. Jeg vet jeg overdriver.
Jeg vet fra før at jeg må overdrive.
Så øynene ser eller ikke ser.  

När jag för några år sedan läste Løveids samlade lyrik blev jag förvånad över att så stark poesi kan finnas i vår närhet utan att ge större genomslag. Det är också först under 2000-talet hon har etablerat sig som poet, och har därmed genomgått en ovanlig författarutveckling (hon debuterade med en roman 1972). Medan åtskilliga svenska författare inleder som poeter för att så småningom bli romanförfattare har Løveid gjort tvärtom. Det är en stor vinst för skandinavisk poesi, och att du inte kan läsa henne på svenska är snudd på skandal, men kanske också beklagligt om du inte heller kan läsa henne på norska.   

9 dec. 2017

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, Johan Svedjedal, Wahlström & Widstrand


Även om det har kommit en del smärre böcker om Karin Boye på senare år är Johan Svedjedals färska bok Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv den första stort upplagda monografin sedan Margit Abenius Drabbad av renhet från 1950. Men detta är inte i sig tillräckligt för att rekommendera denna nya bok om en av svensk 1900-talslitteraturs största – det är en av de mest välskrivna författarbiografier jag har läst på svenska. Det är mer än begripligt att den nominerades till Augustpriset för årets bästa fackbok.

Så, Karin Boye har drabbats av ödet att bli ett monument, där klichén lyder att dikterna är obligatorisk läsning för gymnasietjejer men att hennes författarskap saknar relevans för äldre läsare, möjligen med undantag för den dystopiska romanen Kallocain. Hon är en författare som är lätt att underskatta, men görs det mest av sådana som inte bryr sig om att läsa mer än antologismycken som ”I rörelse” och ”Ja visst gör det ont”. För egen del kan jag bara intyga att ju mer jag har läst av exempelvis hennes prosa, både fiktion och essä, desto mer övertygad blir jag av hur bra det är. Det må så vara att hon aldrig blir en lika cool författare som Ekelöf eller Ekelund eller Södergran, men helt klart är hon värd den typ av uppmärksamhet som den här biografin utgör.


Tidigt slår Svedjedal fast vad en biografi bör ägna sig åt: ”en pendling mellan inlevelse och distans, att den i regel innebär akter av både summering och nytolkning, och att den bör vidgas från den snävt privatbiografiska sfären.” Se där tre detaljer som han lyckats infria! Inte minst rörelsen bort från skvallret. Ska jag anlägga en strängare syn dominerar visserligen summeringen över nytolkningen, men det kompenseras av att den typen av banbrytande läsningar av Boye hör till andra sorters böcker.

I den här boken summeras alltså vad vi rimligen kan veta om Boye. Svedjedal behandlar Abenius pionjärarbete med tillbörlig respekt, men mycket ny information har tillkommit sedan dess. Bland annat var ju Svedjedals bok om Spektrum-kretsen, som utkom 2011, diger på nya fakta om Boyes samhällsengagemang, och som dessutom visade upp henne som en mer sammansatt människa, och redovisade konflikterna i hennes känsloliv.       

Svedjedals läsningar är stillsamt auktoritära. Han är effektiv – koncis, men noggrann, och blir aldrig slav under slarvet. Hans slutsatser är väl underbyggda, och spekulationer lyser med sin frånvaro. Det som i första och sista hand präglar hans bok är att han tar Boye på allvar, att han varken underskattar eller förenklar ämnet. Han är sansad och kritisk i sin bedömning. Och skriver raskt, utan att det blir ytligt.

Kapitlen är korta, och ofta avslutas de med en pregnant framåtsyftande sammanfattning, nästan som en kuplett: ”Fortfarande stod Karin Boye på tröskeln till Clarté och vänsterradikalismen. Hon kände på handtaget, men hade inte ännu öppnat dörren.”

Allmänt bekant är att Boye inledde en mödosam psykoanalys när hon bodde i Berlin 1932, men Svedjedal visar att hon redan 1924 gick i terapi hos Tore Ekman. Här finns också belysande resonemang om Boyes pacifism, om hur hon var som lärare (hon kallade pedagogikämnet ”pedagoja”, vilket roar läraren i mig). Mycket handlar om hennes universitetsstudier, som erbjöd tillfällen till både intellektuell gemenskap och en massa fester.

Till en av denna boks många förtjänster hör att den breddar bilden av Boye, hur den etablerade uppfattningen om henne som dyster, olycklig ger utrymme åt en mer jovialisk människa. Det finns paralleller till hur bilden av Edith Södergran har sett ut, dominerad av sjukdom och elände. Men liksom Agneta Rahikainen med sin fina bok Kampen om Edith visar att bilden är mer nyanserad, har Svedjedal med sin bok betonat att den privata Karin Boye hade nära till upptågen och skratten – något som också styrks av bildmaterialet, där de officiella porträttens allvarliga uppsyn samsas med många privata bilder, med en leende eller rentav skrattande författare.  

Två saker vet alla om Boye: hon var lesbisk, hon begick självmord. Kallar man Boye bisexuell ska man ha i åtanke att det i stort sett endast var åren 1927-1932 som hon hade sexuella relationer med män. När hon var 12-13 år gammal blev hon kär i tjejer, och den djupt självbiografiska romanen Kris registrerar en gymnasietjejs förälskelse i en annan tjej i klassen. Att självmordet eventuellt var ett misstag är en tanke som många har prövat tidigare, och vi lär aldrig få veta svaret: var och en väljer den teori som passar ens eget förhållningssätt till Boye, och till livet.  

Ambitionen är att vara så heltäckande som möjligt. Det finns mycket att berömma i denna bok om Boye, och med tanke på Jesper Högströms nya bok om Hjalmar Söderberg är det befriande att slippa putslustiga kopplingar till nutiden, som att ”Ja visst gör det ont” var 30-talets ”Shoreline”. Endast i förbifarten nämns moderna pendanger till Boye, som romaner om henne, skrivna av Jessica Kolterjahn och Elisabeth Hjorth, samt Johanna Nilssons uppföljare till Kallocain (hänsynsfullt nog förbigås Jerker Virdborgs skumma pastisch på samma roman, Kall feber). Referaten av Boyes böcker är förebildligt korta, och överlag dominerar en respektfull attityd till materialet.

En av många nya insikter är hur flitig Boye var som översättare av tysk litteratur. Som översättare är hon nog mest känd för den epokgörande översättningen av T.S. Eliots ”Det öde landet”, som hon gjorde tillsammans med Erik Mesterton, men hon översatte också en lång rad tyska romaner. Till stor del av finansiella skäl – ganska mycket i Svedjedals bok handlar om ekonomi och penningsummor (som tyvärr inte säger så mycket, då de inte är omräknade i nutida valuta).

Genom den här boken finns en ganska konsekvent tolkning, där Svedjedal argumenterar för Boyes tämligen unika litteratursyn, som kort sagt har med beröring att göra. Hennes drivkraft var att beröra läsarens inre, och det är de inre krafterna som är hennes huvudsakliga fokus, både i dikterna och i prosan: ”ett grönare djup”, med Rissens ord från Kallocain.  

Till Olof Palmes begravning 1986 valdes en av Boyes fina efterlämnade dikter, ”Hur kan förtröstan leva”. Den är ett storartat exempel på hur hon som poet var lika lyhörd för förtvivlan som för hopp, att de låsningar hon konfronterades av också bar på lösningar, både för sig själv och för andra, och att det förmodligen är därför hon fortsätter att bli läst:  

               Omkring oss störtar allt,
               och mer skall störta,
               tills ingen sten är kvar
               för att stödja vår fot.
               Hur kan du ännu tro,
               som inget har att tro på?
               Hur kan förtröstan leva
               så utan all rot?

               Är den själv rot?
               Är den själv fröet,
               och växer själva världsträdet
               fram ur den?
               Då är vårt öde lagt
               hos tystlåtna hjärtan.
               För deras stillhets skull
               kan det dagas igen.

               För deras helhets skull
               kan kaos blomma
               av undrens makt -- som tiger
               men vill bli trodd.
               Allt kan slås sönder.
               På nytt skall det läkas,
               så länge den är levande,
               vår innersta grodd.

               Kom, allt som växer helt
               och genomskinligt självklart,
               till oss, vi som räknar
               och är på vår vakt,
               och lär oss, att den dagen
               vi slutar räkna,
               den är vårt livs fullbordan
               och vår framtidsmakt!

Om pedanten i mig ska få ordet så här på slutet, hävdar han att en och annan onödig tautologi har släppts fram av Svedjedal. När en påverkan från Rilke antyds speglas i Boyes sent skrivna poesi saknar jag ett resonemang om detta, utöver att forskare ”har sett influenser” (man hittar deras namn i fotnoterna, men inte vad de sagt). Inte heller delar jag Svedjedals uppskattning av Boyes inläsningar för svensk radio på 30-talet: i mina öron försämrar de dikterna med sin tidsbundna diktion. Föreläsarens fälla, att docera, har kanske också utgett en viss lockelse, men bara stundtals. För viktigare än så: tilltalet är inkluderande, och har en fin balans mellan att vara tillgänglig och komplex. Med andra ord är det lättläst men samtidigt med fint tuggmotstånd.   

Dessutom ska sägas att det här är en vacker bok, liksom Svedjedals tidigare bok om Spektrum, och liksom Carl-Johan Malmbergs böcker om Blake och Yeats. En eloge till förlaget, helt enkelt, som vågar satsa på den här typen av påkostade böcker. Det här är en bok som torde bli alla svensklärares julklapp.

Golgata, Sofia Rapp Johansson, Modernista


”Dödsriket; jag kom just därifrån. Jag har doppat mina fötter där. Badat i farlig lava. Jag har skavsår nu efter att i sekel ha försökt ta mej tillbaka. / Tillbaka till fast mark, torra hörn och mögelfria brödbitar.”

Sofia Rapp Johansson har skrivit en lyrisk självbiografi från psykets avgrund, från självhatets position, där hon försöker ingå i en kärleksrelation. Sofia möter Sara. Då och då byts Sara ut mot en modersgestalt, i barndomsminnen fulla av misär och svek. Barnet Sofia och den vuxna Sofia bor liksom i samma kropp, och det är imponerande utfört hur författaren rör sig mellan två olika berättarjag.

Slitna kärleksklichéer ges nytt innehåll genom Rapp Johanssons okonventionella språkkänsla. Friden är bräcklig, minnena är vidriga. Porträttet av kärleksrelationen i nutid är osminkad och – ja, naken, på alla sätt och vis. Men starkare än stilen lyser innehållet, det hopp som blinkar så svagt så svagt, men fortfarande livsnödvändigt. Här visas hur svårt livet är, men att det kan levas, trots allt som talar emot det.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/12 2017)

6 dec. 2017

Unngå øyekontakt, Nora Aschim, Flamme forlag


Strikt talat är väl en svensk författare junior ända upp i fyrtioårsåldern, så vad man ska kalla norska debutanten Nora Aschim blir en vansklig fråga. Fortfarande tonåring ges hennes diktsamling Unngå øyekontakt ut i år, och hon inleder stilenligt med att låta ett berättarjag säga sitt ”välkommen”, gång på gång.

Så länge att man börjar ana att ett ”farväl” ska anlända. Det gör det. I sin knapphet lyckas hon ändå förmedla något om det vådliga livet, om utsattheten i att vara ung, vara på väg in i ett liv som inte verkar vilja veta av en. För det hon säger välkommen till blir med en språklig glidning, vars metod hon till det yttre lånar från den berömda musikalen Cabaret, så småningom ett makabert välkommen till ”makabaret”.


Aschim har skrivit fram en huvudperson som befinner sig mittemellan barndom och vuxenliv. Det är förstås lätt att anta att här byggs det på egna erfarenheter – något som bör lämnas osagt, för viktigare är hur hon gör något vettigt av åtminstone de observationer som hon har tillskansat sig. För den unga vuxna blir tillvaron extra knivig av vetskapen att du både känner dig och är osynlig för omvärlden.

Här finns ett konkret bildspråk som det är lätt att haka fast sin läsning vid. Det finns en bokstavlighet över dikterna, som kan uppfattas som rörande, eller rentav störande. I början måste jag erkänna att jag blir lite frustrerad. Det känns som att gå på konsert, men det enda som sker är musiker som stämmer sina instrument en lång tid.

Men det Aschim hinner visa i denna korta bok är att hon är en iakttagare, att hon fokuserar på osynligheten som många människor lever i. Då blir det försynta tilltalet ett knep, som passar huvudpersonen, vars stämningsläge är lika dämpat som tonfallet. Det är själva förutsättningen för den här typen av stillsamma berättare. Hon går omkring i sin lägenhet, röker, ger blommorna namn, funderar på muminfamiljen, har begränsad utsyn. Hon är självmedveten, kanske narcissistisk. Hon skriver brev, kanske sms, till en eftervärld, en tänkt läsekrets, skit samma hur liten eller stor den är.

Och de glest skrivna dikterna – ofta med ett tomrum på vänstersidan – ger i takt med berättelsens gång utrymme åt en allt mer förhärskande ensamhet, i allt mer bokstavlig form. Mer och mer anas en desperation bakom den kontrollerade ytan, med mer och mer sorgliga och ominösa nyanser: ”Grusen skraper opp / ansiktet idet / noen dytter meg / over ende / de aner ikke / hvor lenge det er / siden jeg har hatt / kroppskontakt”. Det är en svår balansgång Aschim utsätter sig för, den som innebär att undvika självömkan, och jag tycker hon går i land med det.

Så här i december är det också aningen otäckt att läsa de makabra antydningarna i den aktuella kortdikten som lyder så här i sin helhet: ”kroppen er / en julekalender / like mange blåmerker / som år jeg har levd”. Enkelheten är förrädisk. Det som liknar platthet är en tillkämpad enkelhet, som har att göra med det begränsade hos Aschims huvudperson, och den vilar på ett bråddjup.

Så jag antar att Nora Aschim vill undersöka hur det är att må så dåligt att ingenting kan hjälpa. Det är ingen dum idé, det vill säga att den ger henne verktygen för att verkligen gestalta en typ av mental ohälsa som är en vanlig erfarenhet för många. Alltså är det oviktigt varifrån den kommer, bara att den finns, att den är verklig, och att det här är ett av dess uttryck, och att vi behöver lära oss mer om den.

5 dec. 2017

I. 1923-1944, Jorge Luis Borges, översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson/Marina Torres, Ingegerd Wiking, Johan Laserna, Tranan


Man går in i Borges verk för att aldrig mer ta sig ut därifrån.

Vad kan sägas om Borges som inte redan har sagts, dessutom i påfallande många fall av honom själv? Jo, att Tranan med denna första kolsvarta volym sjösätter ett projekt som nog planerats sedan tjugotalet år tillbaka – det vill säga, en mer komplett uppsättning av Jorge Luis Borges texter på svenska, som tidigare spritts för vinden av olika förlag.


Den första boken av utlovade tre lyder I. 1923-1944, och indikerar att det blir en kronologisk ordning. Utgåvor på andra språk brukar indelas i en bok noveller (”fiktioner”), en bok poesi, samt en bok essäer. Det finns förstås vinster och förluster oavsett vilken metod som väljs. Det viktiga är att boken i sig existerar, och inte bara samlar tidigare översatt material utan också bjuder på en hel del nyöversättningar, utförda av Lasse Söderberg och Oscar Hemer, som också har skrivit ett kanske lite för torftigt förord.

Här framträder således den unge Borges (född under 1800-talets sista år, vilket fick honom att stolt framhärda i att han var en artonhundratalsmänniska). Boken samlar tre diktsamlingar, tre essäböcker, samt två berättelsesamlingar, däribland den ojämförliga Fiktioner, som senast utkom 2007 i Bonniers fult formgivna klassikerserie. Annars är det mesta i den här boken ny mark för den Borgesläsare som nöjt sig med svenskan. Bilden av honom fördjupas sålunda, från den knapphändige och sparsmakade plitaren till en produktiv författare som förkastade stora delar av sin produktion. Även dessa tre planerade böcker tvingas förbigå ett stort antal av de böcker som utkom under hans livstid.

Att Borges såg på sig själv som en starkare läsare än författare är inte enbart ett utslag av falsk blygsamhet. Hans kärlek till litteraturen är en förutsättning för hans kuriöst skrivna texter, och det kan också fungera som en bister påminnelse för allehanda kulturpolitiker att hans kanon är generös, expansiv (expanderande), och lika horisontell som den är vertikal – med andra ord är han lika förtjust i finlitterära bryderier av Dante som av deckargåtor av Chesterton, och rör sig likaså över jordytans alla väderstreck för att plocka upp böcker som samlat damm, på språk som förgrenar sig över spanskan, engelskan, latinet, italienskan, arabiskan, isländskan …   

Dikterna från tidigt 1920-tal är fulla av saktmodiga beskrivningar och förankring i sin konkreta miljö, och andas valpigt vemod, och lyckas väl inte helt befria sig från konventioner som torde ha varit daterade redan då. Men de går att läsa som stilövningar, en inblick i författarverkstaden, och hinner nästan fram under dessa tre diktsamlingar till något som kan kallas färdig poet. Han skulle göra ett mer än trettio år långt uppehåll från utpräglade diktsamlingar,  men återkom då som en betydligt mer fullfjädrad och spänstig poet.

I de tidiga diktsamlingarna är det gott om vag kärlekslängtan, men redan här skönjs teman som han ska återvända till: tidens cirkulära funktion. Samt den sorg som ska bli följeslagaren och den känsla som fungerar som incitament genom de piggt skrivna senare texterna. För ofta är Borges ömsom uppsluppet retfull, ömsom elegisk – eller rentav stygisk. Att läsa honom i så gott som helfigur innebär också att den typen av mönster kan avtäckas. Alla dessa paradoxer, alla dessa villospår, alla dessa infall som leder in i labyrinter av fantasifullt tänkande.

Då kan han redan 1923 skriva hisnande rader i dikten ”Afterglow”: ”Det gör oss ont att uthärda dess [skymningens] strama, annorlunda sken, / den sinnesvilla som vår samfällda rädsla för skuggor / påtvingar rymden / och som plötsligt upphör / när vi märker dess svekfullhet / som när drömmar upphör / när vi vet att vi drömmer.”   

I den sökande poesin finns också prototypen till den mångfald av dualism som fortsätter genom senare böcker. Det kan vara hur Borges etablerar bilden av sig själv som både naiv drömmare och skeptisk cyniker, hur både barnet och åldringen inryms i hans världsuppfattning. Utopin och dystopin utkämpar en tvekamp i hans själ, men det som vinner blir till sist nyfikenheten.

En nyfikenhet som låter Borges ge sig själv en universell röst, som samtidig är så intim att var och en kan träda in i en egen relation med honom – det är en samtalande röst, som tillåter invändningar, och så kan det där samtalet om exempelvis läsning fortgå. Ett samtal om föremålens magi och om de känslor som tingen laddas med – ofta Borges egna, ofta dystra. Han är så ogarderad att det är svårt att veta när han menar allvar: antingen alltid, eller aldrig. Det är som att stöta på en tidigare oupptäckt variant av ironin.

Hans metodik består i att låtas vara nonchalant, som när han förefaller citera ur minnet. Är han en stor tänkare? Nja, snarare är han en originell tänkare, en fantast, eller en behärskad (tuktad) fanatiker. Han tänker med fantasin, och det förblir ett stort äventyr att läsa honom, även de bekanta berättelserna i boken Fiktioner, som avslutar den här boken. Det är texter som uppmuntrar till ständig omläsning, dessa intellektuellt snåriga texter som parerar sina komplexa drag med en förvånansvärd lättillgänglighet.

Som tänkare är han nog både djup och grund – både irriterande fördomsfull och avväpnande tolerant. Allt hos honom är i plural: önskningarna, visionerna. Ibland är det onödigt svårt att följa tankebanorna, när det okonventionella tänkandet kan bli banalt. Men det är också spännande, magiskt. Och kanske lite farligt, för det är ett tänkande som ligger nära galenskapen: ”Jag tror att människan för varje dag kommer att finna sig i att utföra allt vidrigare uppdrag”, som han skriver i sin kanske bästa novell, ”Trädgården med gångar som förgrenar sig”.

Borges litteraturkritik är oortodox. Hans behärskning av kortprosan är i min mening oöverträffad. Att han, förutom i samarbete, aldrig skrev någon roman ska nog inte beklagas. Många av hans novelliknande berättelser är komprimerade romaner, kompakta och informationstäta. Hans förmåga att hitta analogier är också imponerande. På det där blygsamma sätt som blivit hans signum.

Utöver poesin och novellerna finns här alltså några böcker som samlar mer essäliknande texter, däribland Skändlighetens världshistoria, med sina porträtt av slavhandlare, pirater, mördare (som Billy the Kid). Han är både konservator och förnyare. Både siare och nostalgiker. Både modernist och traditionalist. Både ödmjuk och stolt. Den blygsamma överdriften är hans största (och minsta) trick.

Han speglar sig i det skrivna, i citaten, både i de egna och i de andras, och ibland i de påhittade citaten. Det är ingen blunder att vissa saker upprepas, i synnerhet inte när temat i sig är speglingen. Så kan du i en essä från 1935 läsa: ”Speglar och faderskap är avskyvärda, eftersom de både mångfaldigar och bestyrker.” Och i en novell från 1944 läsa: ”speglar och samlag är avskyvärda eftersom de ökar människornas antal.”

Utan hans melankoliska temperament skulle nog ändå hans texter riskera att uppfattas som banala. Han vårdar apokryfer, halvsanningen i anekdoten och halvlögnen i skrönan. Man kan bråka i det oändliga om vad Borges är: författare / filosof / poet / essäist / bluff / geni / något annat: du kan välja den spetsfundiga etiketten själv, men ingen av dem kommer att få fäste. ”Det finns ingen intellektuell övning som när det kommer till kritan inte är meningslös”, som han själv skriver i en av berättelserna i Fiktioner.

Men, invänder du otåligt, vad har allt det här att säga mig idag, på 2000-talet? Denna författare som stoltserade med 1800-talsideal, hans stockkonservativa världsåskådning, på vilket sätt är den aktuell nu? Jag vill då betona ambivalensen, de dubbla känslorna, som nog kan lära oss ett och annat, inte minst de av oss som är tvärsäkra. För Borges lyckades vara både världsmedborgare och lokalpatriot. Och hans bild av det fosterland han älskade borde bli ett allmängiltigt resonemang: ”Vi borde kunna tro på möjligheten att vara argentinare utan att behöva bada i lokalfärg.”

Det är förstås ingen överdrift att utse Borges som en av de viktigaste, mest inflytelserika etc etc … Vad man än säger blir det futtigt. Så denna utgåva är mer än välkommen, och då kan man väl avstå från att bli en festsabotör som påpekar att det är synd att Borges i sina förord ofta nämner texter som sedan inte ingår i det svenska urvalet, eller att titlarna där inte riktigt stämmer med de svenska titlarna, eller att han hänvisar till reviderade böcker flera årtionden efter att de skrevs – något som borde tala emot en kronologiskt ordnad serie.  

I vilket fall ser jag verkligen fram emot fortsättningen, där jag hoppas och antar att essän kommer att ta stor plats. För det är vad de tidigare svenska översättningarna har försummat mest: hans oerhört nyskapande essäkonst.

1 dec. 2017

Vingslag, Shadi Angelina Bazeghi, översättning Helena Boberg, Modernista


Förhoppningsvis kommer det något gott ur de senaste årens totala dominans från de danska poesidebutanterna. Att svenska poeter inspireras, till exempel. Av de många som översatts till svenska sällar sig nu Shadi Angelina Bazhegi. Hennes Vingslag utkom 2015, och med risk att låta tjatig vill jag anbefalla ännu en imponerande dansk poet.  

Hon sammankopplar erfarenheter från ett krig med en tillvaro i nuet, präglad av fotbollsmatcher och funderingar kring en kärleksrelation. Det är skrivet på två plan, i dubbel mening. Dels hur krigsminnena och nutiden är lika intensivt närvarande, och dels i hur ett berättande anslag paras ihop med ett lyriskt, fragmentariskt.

Det är fascinerande, och kan påminna om hur Johannes Anyuru skrev sin debut Det är bara gudarna som är nya från 2003. Även här finns djärva metaforer, som bombflygplanen som våldtar himlen, eller mörkret som landar på alla fyra och viskar alla dina namn. Det är tänkvärt, snyggt, och ofta okonstlat:  

Och så enkelt
som att längtan har mängder av vägar
och lidandet ingen

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/12 2017)

28 nov. 2017

Johannes Anyurus Augustpris


Jag kommer från framtiden med döden i hälarna. Så löd titeln på en av Ragnar Strömbergs diktsamlingar, en titel som låter som en profetisk summering av Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Här är det verkligen en karaktär som åtminstone säger sig komma från framtiden, och det är döden hon jagas av.

Liksom Strömberg är Anyuru göteborgare, och tidigare poet. Det metaforstinna språket från sina tidiga diktsamlingar har han tagit med sig till sina hittills tre romaner, där årets Augustprisvinnare utgör en krona på verket.
 
Foto: Sören Andersson (www.augustpriset.se)
I ramberättelsen planerar tre jihadister en attack mot den provocerande serietecknaren Göran Loberg. Han är som en korsning av Lars Vilks och tecknarna på franska tidningen Charlie Lebdo. Men attacken avbryts på initiativ av den unga kvinnan Nour, som hamnar på psykiatrisk klinik. Där besöks hon av en författare, med klara spår av Johannes Anyuru. Han kallar henne ”Tundraflickan”.

Kommer hon från framtiden? I hennes berättelser skildras ett Sverige som tillgripit starka lagar mot oönskade element. Staten samlar ”Sverigefiender” i koncentrationsläger. Författaren, som själv är muslim, anar att hon är galen, men litar ändå tillräckligt mycket på henne för att skicka sin familj till Kanada.

Ett polariserat Sverige som rör sig mot ett totalitärt samhälle, hur långsökt är det? Jag väljer att uppfatta Anyurus roman som en varning, att den i likhet med exempelvis Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse egentligen inte skildrar något som inte redan finns. Båda författarna ser tendenser i sin samtid. På 80-talet förekom bland annat rörelser som det amerikanska ”moral majority”, som försökte bana väg för den typ av religiösa fundamentalism som Atwood så skickligt porträtterar i sin roman.

Och Anyuru lyckas också förmedla den oro som väckts av SD:s framgångar. Här anas en författare som ser att något håller på att gå fel med Sverige, och med små förskjutningar skapas bilden av en tillvaro där människovärdet mäts i graden av svenskhet. Vi fick ju en avslöjande inblick från SD:s landsdagar i Norrköping i lördags, med ombudet Martin Strids uttalande om muslimer som icke-människor.

Tack vare sitt inslag av science fiction ges förutsättningarna för en fantasifull diskussion av ett akut ämne. Anyuru skriver i dialog med Harry Martinsons versepos Aniara från 1956. Det märks bland annat i att ”Tundraflickans” egentliga namn är Annika Isagel, med ett efternamn lånat från en av piloterna i Aniara. Dock uppfattar jag Anyuru som mindre pessimistisk än Martinson; romanen saknar inte utblickar mot en hoppfullare, bättre värld. Den dödsdömda resan i Aniara blir i Anyurus roman mer en fråga om att ta allvarliga frågor på yttersta allvar, i en uppenbar strävan mot förbättring.

Det är en tydligt ambitiös roman. Allra starkast fungerar samhällskritiken när Anyuru konfronterar missmodet, hopplösheten. Då blir det en djärv text, som när ”Tundraflickan” frågar om författaren hyser något hopp: ”’Hopp om Sverige? Om ditt liv med din familj här?’ En tyngd sjönk i mig. När någon minut hade gått utan att jag svarat bytte hon ämne. Som för att skona mig.”

Med ett konstrikt, men ändå mer nedtonat språk, har Anyuru förvaltat den talang han visat med sina tidigare böcker. Tonfallet är ödesmättat, lyriskt, men också förankrat i en konkret verklighet, med en konsekvens i sitt bildspråk som ger förutsättningar för en struktur som underlättar läsupplevelsen. Här finns tillräckligt mycket kvar av den poet som placerade sig mitt i nutiden i sina böcker från början av 00-talet, och det sker med en berättarteknik som är avancerad men samtidigt tillgänglig.

Med en metod att ge den författande huvudpersonen drag av sig själv, och i försöket att lappa ihop ett skeende, påminner det inte så lite om Augustprisvinnaren för två år sedan, Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Det rör sig om romaner som vill kommentera samtiden, och det måste ses som en självklarhet att det är en tillgång att den här typen av sofistikerat berättade romaner kan vinna Augustpriset. En seger för berättarkonsten, helt enkelt.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/11 2017)

24 nov. 2017

Namnet på Sapfos dotter, Jesper Svenbro, Bonniers


Jesper Svenbro har fyllt 73 år, men är kvar i elevstadiet. Det ska vi vara tacksamma för, när han nyfiket fortsätter skärskåda Sapfo. För två år sedan utkom hans samlade studier kring denna antika stjärna, och i höst utkommer Namnet på Sapfos dotter.

Här finns nio examensuppgifter, lekfullt men kultiverat hanterade i dikter som växlar mellan prosaiska redogörelser och bundna versmått. Resonemang från nutiden bryts mot antikt stoff. Är det nördigt? Ja. Är det njutbart? Oh ja! 

”En meteor / är Sapfos namn, ogenomträngligt, / främmande. Om vi vill veta något om Sapfo, / har vi mer att hämta i det epitet / som sammanfattar hennes bedrift, – / i det epitet / hennes dotter Kléis gavs att bära som namn.”

Att läsa Svenbro ger ett incitament: så här ska den egentliga läsningen se ut. Nämligen: bort med slarvet, och fram med luppen, fram med tålamodet, och rikta blicken på den klargörande detaljen. Det finns många anledningar att läsa; att göra det för att bilda sig hör definitivt inte till de sämsta av dem. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/11 2017)

22 nov. 2017

Karavans kanon


I förra veckan gjorde KD:s ledare Ebba Busch-Thor en fadäs när hon i en intervju i Aktuellt inte klarade av att namnge en enda av författarna till tre svenska klassiker, däribland Gösta Berlings saga och Giftas. Men det är troligen mer ett tidstecken än en enstaka obildad politiker i hög ställning, för vi har fått ett samhälle där kultur betyder allt mindre, där kunskap om klassisk litteratur snarare är till onytta än gagn för en politiker som vill gå genom rutorna (skärmarna).

Det finns heller ingen anledning att nöja sig med svensk litteratur, för oss subversiva element som trotsar allt vad tidsanda heter, och frossar i den ynnest det är att ha tillgång till annat än Netflix-serier och deckare av Camilla Läckberg. Under rätt lång tid har tidskriften Karavan verkat för att tillgodo se detta tillstånd – någonstans mittemellan ett behov och en brist – tidigare under namnet Halva världens litteratur. Man kan göra mycket av Ebba Witt-Brattströms lättköpta poäng om män som uteslutande läser manliga författare som halvbildade, men för den som bara läser västerländsk litteratur kan man lika gärna klistra på samma etikett, då du då bara läser just halva världens litteratur.


I år firar Karavan 25 år, och det firas nu med ett ambitiöst jubileumsnummer (3-4 2017), som verkligen kan ses som ett försök att upprätta en kanon över just den litteratur som ligger utanför den främst anglosaxiska som annars forsar fram över oss.

För i det här jubileumsnumret finns då ett överflöd av litteratur som bara väntar på att bli kanoniserad. Om man så vill: en alternativ kanon, men då bara i meningen alternativ för oss i väst. Och däri ligger kruxet, att för en stor del av världen är det detta som utgör den centrala litteraturen.

Ett sådant exempel är den iranska poeten Forough Farrokhzad, som endast blygsamt översatts till svenska tidigare (för att stilla min nyfikenhet fick jag för ett par år sedan vända mig till en fin dansk utgåva). Förhoppningsvis stundar fler översättningar: åtminstone bådar Roza Galeh Dars introduktion gott, och den torde väcka slumrande svenska förlag.

En av de många poängerna som slås fast lite varstans är att vi kan känna till en och annan modern författare från andra ställen än Europa och USA. Vad vi går miste om är de författare som föregick dessa nutida storheter – och därmed blir vi sämre läsare av den nutida litteraturen, då vi saknar bildningen som kunde ha hjälpt oss att förstå varför den och den författaren skriver som hen gör.

Debatt borde väckas också av Jonathan Moréns ambitiösa studie av hur läroböcker och lärarutbildningen tar sig an icke-västerländsk litteratur. Inte så bra, lyder den kortfattade slutsatsen, något jag kan intyga av egen erfarenhet, trots att jag ändå läste en hel del postkolonial engelskspråkig litteratur med Raoul Granqvist, fast det är ett perspektiv Morén kritiserar.

En hel del av det som presenteras lockar till vidare läsning. Inte minst en kusligt skarp novell av Silvina Ocampo från Argentina. Om Borges är med på ett hörn av detta nummer? frågar du … självfallet, svarar jag, och bläddrar fram hans svindlande essä om vad en klassiker är: ”Klassisk är inte nödvändigtvis en bok (upprepar jag) som äger vissa värdefulla egenskaper utan det verk som generationer av människor, på grundval av olika behov, läser med erforderlig lust och gåtfull lojalitet.” Det är Gösta Berlings saga det, EBT!

Mer Argentina: Horacio Quiroga presenteras av Henrik Nilsson, och representeras av dels en sublim novell och dels tio fyndiga och vad jag kan bedöma högst användbara budord för en aspirerande novellist. Sensationellt nog publicerades två böcker av Quiroga på svenska för mer än 25 år sedan, på minimala förlag. Med tanke på hur bra den här novellen är kan jag bara ställa mina förhoppningar att något mer utkommer, någon gång, någonstans i Sverige.

Annars finns här så mycket att bara en liten del kan nämnas. Ambitionen att teckna en kanon syns i presentationen av tio mer eller mindre bortglömda latinamerikanska kvinnliga författare – här utlovas att en av Emma Reyes romaner ut på Norstedts i vår, men det tror jag när jag ser det. Ambitionen syns också i Stephan Larsens heltäckande exposé över afrikanska författare, där snart sagt ingen saknas. Eller en mer blygsam redovisning av fyra moderna japanska klassiker.

Och en kinesisk roman från 1300-talet! Och en myt om Ormar och stormgudar översatt från hettitiska! Och en arabisk prosaberättelse från 900-talet! Och kubansk vemodspoesi från förrförra sekelskiftet! I den mån något saknas är det väl Clarice Lispector, men hon var föremål för det nummer av tidskriften som kom i somras. (Tips: läs det när du har läst ut detta nummer.)    

Så det finns all anledning att plundra detta nummer på dess rikedom av tips. Vad blir resultatet? Sällan har jag känt ett större avstånd till Ebba Busch-Thor, och bara det är ju värt massor.