Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

11 dec. 2016

Professorn, Charlotte Brontë, översättning Per Ove Ehrling och Anna-Karin Malmström Ehrling, Modernista


Storyn är bekant. Charlotte Brontë ämnade debutera med romanen The Professor 1847, men fick som bekant nobben av förlaget. Hon tog revansch i all hast med Jane Eyre, och debutromanen publicerades inte förrän 1857, två år efter hennes död. Året därpå kom den på svenska, och till skillnad från den mer populära Jane Eyre har den inte fått någon ny svensk översättning förrän nu, signerad av samma par som förra hösten gav oss Villette, alltså Per Ove Ehrling och Anna-Karin Malmström Ehrling.

Enligt litteraturhistorien var det ett rimligt beslut att refusera Professorn, då den inte är särdeles spännande, vare sig avseende intrig eller karaktärsteckning. Just Charlotte Brontës sätt att skildra karaktärer har åtdragit sig kritik – inte minst Virginia Woolf hade åtskilligt att säga om hur grovt och ofinkänsligt människorna skildras i den äldsta av Brontë-systrarnas romaner.


Fast jag måste säga att jag gillar karikatyrerna. Här finns en prototyp till Rochester, i den buttre sanningssägaren Hunsden. Lord Byron är en explicit referens, om än i ett annat sammanhang än när Hunsden diskuteras.

Intrigen är enkel nog. En ung man, föräldralös som alla Charlotte Brontës protagonister, tar tjänst som kontorist hos sin bror. Fast William Crimsworth behandlas inte så hjärtligt av sin äldre bror Edward, och sjappar snart till Bryssel, för att arbeta som lärare. Först för pojkar, sedan för flickor. Han fattar tycke för en av dem, Frances.  

Med dess tillkomsthistoria är det lätt att leta efter bristerna i Professorn. Nog är handlingen stillastående … ? Och språket tafatt …? Och karakteriseringen som sagt överdriven …? Och samtidigt vag …? Brontë är här mer konventionell i sitt skrivande, och definitivt mer förankrad i bibliska anspelningar.

Det intressanta är hur oförblommerat xenofobiskt Brontë tillåter sig skriva. Så fort William kommer till Belgien letar han efter fel hos belgarna, och deras grannar flamländarna och inflyttade tyskar. Han raljerar över deras usla uttal när de försöker prata engelska, hur de är svaga till intellektet men fysiskt välutvecklade. Kvinnorna är både fulare och klär sig sämre än de engelska kvinnorna. I korthet: ”dåligt minne, var svagt begåvade och trögtänkta […] som desperata svin”.

Även till karaktären är de usla, dessa moraliskt fördärvade slöfockar till elever, och ger prov på att copy paste-metoden inte uppfanns på 2000-talet. Lika avogt tonfall finns i både Jane Eyre och Villette, men något mildrat. Men definitivt värt att begrunda, liksom författarens faiblesse för frenologi, som översättarna kommenterar ursäktande i en fotnot. Även katolicismen öser hon missnöje över – överlag är det här en missnöjets roman.  

Bildspråket är utvecklat och fört av en stabil hand, med flera välfunna liknelser där mänsklig natur kopplas ihop med yttre värld, som när William kommenterar motviljan mellan honom och brodern: ”Den utestängde mig från varje glimt av livets solsken. Jag började känna mig som en planta som växer i fuktigt mörker på en brunns slemmiga vägg.” Det är en roman där det burdusa samspelar med det finstämda.

Identitetspoliserna har mycket att stå i när fallet Charlotte Brontë diskuteras. I det här fallet rör det sig om en roman som fick vänta med publicering tills den postuma berömmelsen gjorde den tillräckligt lockande. Men det är intressant att det är en kvinna – Charlotte Brontë – som skriver som en man – Currer Bell – om en man, protagonisten och berättarjaget William Crimsworth. Det finns så många lager av missförstånd här. Och så mycket att slå ned på, för de som tycker att en författare bara ska gräva där hen står. Glädjande nyheter för dem då att Frances i romanen är ett ogenerat självporträtt av författaren.   

Översättningen är duglig, varken föråldrad eller onödigt moderniserad. Jag gillar hur de konsekvent följer 1800-talets satskommatering, som ger texten behövlig patina. Thomas Sjösvärd har skrivit ett förord som oväntat nog liknar intrigen med en låt av Talking Heads. Det är också lite anakronistiskt att hävda att Charlotte Brontë skriver om kung Leopolds Belgien, då han tillträdde först tjugo år efter romanen skrevs. Det är också onödigt att nämna Stendhal, författaren som har ett namn som konsekvent stavas fel fler gånger än rätt på svenska. 

6 kommentarer:

  1. (Charlotte läste väl Stendhal...? eller vad han nu hette på den tiden)

    SvaraRadera
  2. Nja. Han hade ju bara "the happy few" (ca 5 st) som sina läsare.

    SvaraRadera
  3. Tack för en fin läsning av romanen.

    Men ... jag verkar ha misslyckats med förordet.

    Avsikten var inte att fastställa den korrekta läsarten, utan peka ut några möjliga associationer som kunde göra läsningen rikare. Därför har jag inte bidragit till påverkansforskningen, även om jag kikade på den i mina förstudier. Ja, vi kan nog utesluta att Crimsworth skulle ha läst Stendhal. Men läsaren av mitt förord kanske har det. Eller så har hen inte det, och får ta det som ett tips. Namnet slår an en ton, med olika resonans för olika läsare. Eller hade slagit an en ton, om inte a och h bytt plats.

    På andra ställen försöker jag styra undan läsaren från fällorna. Som när jag citerar varningen för att sätta likhetstecken mellan Frances och författaren: ”Fortsättningen beskrev inte exakt den skrivandes egna upplevelser, utan var snarare inspirerad av dessa upplevelser.”

    Under arbetet märkte jag att jag började nynna på ”Once in a lifetime”, en fascinerande låt som jag knappt hört sedan jag var barn. Det slog mig att den och Professorn befann sig på varsin sida av en kulturhistorisk linje. Brontë verkade i en epok då familjeidyllen stod som högst i kurs. Talking Heads då man snarare uppfattade de där idealen som ihåliga. Eller? Inget av verken är entydiga. Jag tänkte att rader ur sången kunde fungera kontrapunktiskt, och hjälpa läsaren att uppfatta fler schatteringar i Crimsworths ord. Den som vill kan ändra det jag skrev till påståenden av typen ”x liknar y”, men jag ser inte vad man vinner på det.

    Och så den lilla historiska anmärkningen: ”Kung Leopolds Belgien hade en hel del gemensamt med systerdottern Viktorias Storbritannien …” Det viktiga var inte att fastställa vem som var kung eller vem som var släkt med vem, utan att antyda en familjelikhet mellan de kulturer som Crimsworth sätter emot varandra. Återigen något att tänka fritt kring. Jag föreställde mig också att namnet Leopold skulle påminna många om hans ökände son, Leopold II. Mitt försök att, på ett inte alltför mästrande sätt, inbjuda till reflektion över myggor och tigrar.

    Man ruvar på sitt ägg. Ibland räcker värmen inte till,

    Thomas Sjösvärd

    SvaraRadera
  4. Stendhal skulle nog inte ha gillat selfies.

    SvaraRadera
  5. Men visst är Rochester inspirerad av Charlottes egen lärare i Bryssel? Och dennes fru som CB önskade ur vägen var nog rätt härlig att stänga in och kedja fast på vinden.

    SvaraRadera
  6. Det finns ju olika versioner till hela den historien med vinden, t ex att Charlotte tjänstgjort som guvernant hos en familj där man långt senare upptäckte ett sånt rum på övervåningen där det kunde ha funnits en inspärrad familjemedlem. Det var inte helt ovanligt att man gjorde så som alternativ till bedlam.
    Både Emily och Charlotte läste Byron flitigt, och spår av Byronhjälten finns i deras ungdomssagor de skrev tillsammans med Anne och Branwell, och Heatchliff är ju också rätt typiskt demonisk och Byron-lik. Men visst, både Professorn och Villette visar ju att Charlotte bearbetade monsieur Héger.

    SvaraRadera