att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 feb. 2018

Skuggas vikt, Erik Bergqvist, Bonniers


I sin nya bok, den sjunde sedan debuten 2000, erbjuder Erik Bergqvist en provkarta över sin poesi. Här finns prosadikter, treradingar, rytmiska dikter, lyriska dikter. Det är den avslutande delen i en trilogi som inleddes 2013. Man kan se det som att han visar hur allt hör ihop – i synnerhet genom sina treradingar, där nya samband skapas. Stiligt, om än lite väl iögonfallande: här finns en distans och anonymitet som riskerar att ge ett avmätt intryck. I dessa dikter finns en resonerande ton, som man med lite god vilja kan kalla intellektuell.

Mer imponeras jag av återkomster till barndomen, där ett diktjag smyger omkring bland indianer och cowboys. Minnena är lätta att identifiera sig med: ”Att jag är sedd, av någon i ett hus på håll / ur snön; av något annat, i det gränsraderande / eftermiddagsgrå: världen då jag inte finns men / ändå den tid jag levt.” Bergqvists dikt är berättande, och jämför jag med hans tidigare böcker har de glidit in mot ett svagare ljus, mot ett mer negativt tonfall, som paradoxalt nog gör mig mer positivt inställd än tidigare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/2 2018)  

En ny litteraturkritik


Jag skrev nyligen (1/2) en understreckare om litteraturkritik, och länkar till den här för den som vill läsa (SvD 1/2 2018). Här ett litet utdrag:

Behövs då ens litteraturkritik, och i så fall varför? Ett kort svar på frågan skulle vara att den behövs bara om man inte låter sig nöjas med att konservera etablerade sanningar. De nya läsningarna av författarskap motverkar den rundgång som annars uppstår, när vi mekaniskt upprepar vad vi har lärt oss av tidigare generationers kritiker. Nya tolkningar behöver inte heller tränga ut de gamla, utan de kan fungera i ett samspel med varandra, som ett kompletterande och berikande möte. Långt in i modernismens epok var det möjligt att läsa litteraturvetenskap på universiteten och få uppfattningen att det knappt fanns författare som inte var vita män i skägg. Men också hur vi ser på enskilda verk är något som ständigt revideras, och genom att läsa kritiker som vågar sig på nya läsningar uppmuntras vi att tänka annorlunda, kanske det svåraste men samtidigt det nödvändigaste. För att vi verkligen är i behov av dessa nya idéer.      

Skalornas förråd, Ulf Eriksson, Bonniers


Jag har recenserat Ulf Erikssons Skalornas förråd i dagens SvD.

Genom den här sviten är tilltalet så frågande osäkert att man nästan önskar sig att fler tog strid mot Tegnérs varning att det dunkelt tänkta leder till det dunkelt skrivna. När Eriksson är som bäst är hans dunkel av det klartänkta slaget. Som när han lanserar begreppet ”minnesmark”, som låter minnet hamna i en konkret värld. Då och då njuter jag av det konkretiserade minnesarbetet, men i nästa stund tröttnar jag på den högstämda tonen och besväret i att slå sig fram genom metaforer som verkar ha legat i ide sedan Erik Lindegren skrev ”mannen utan väg”. 

(Det här var alltså bara ett utdrag.) 

13 feb. 2018

De allt färre recensionerna


Med intresse läste jag Carl-Michael Edenborgs genomgång av hur den svenska dagstidningskritiken har ändrats sedan 2007. Inte lika dramatiskt som i Norge och Danmark, skulle det visa sig. Vilket kan förvåna – men som artikeln också visar, är statistik ett försåtligt verktyg. Exempelvis säger det inget om vilka böcker som recenseras.


För att roa mig gjorde jag en egen jämförelse av den aktuella perioden, dvs 15/8-15/9 och jämförde 2007 och 2017. Då blev det på bernur följande siffror:

2007: 11 recensioner
2017: 6 recensioner.

En klar försämring. Till mitt försvar kan jag numera bara skriva om en bråkdel av de böcker jag läser, eftersom jag har två betungande uppdrag för Kulturrådet och Borås Tidning. Dvs, lika betungande som de är roliga. Å andra sidan är kvantitet ett trubbigt verktyg, och det kanske finns en poäng att ransonera sitt skrivande?  

Så för att ge lite perspektiv:

2012: 18 recensioner.

Målet är att inom några år hamna åtminstone någonstans mellan 6 och 18 recensioner i månaden igen. Om internet fortfarande finns då.  

In Search of Mary Shelley. The Girl Who Wrote Frankenstein, Fiona Sampson, Profile Books


Historien om hur det gick till när Mary Shelley fick idén till sin roman Frankenstein har berättats många gånger, och det är en fascinerande historia. Hur hon rymmer med den gifte poeten Percy Bysshe Shelley, tillsammans med sin halvsyster Jane, och i Geneve sammanstrålar med Lord Byron och dennes livmedikus John Polidori. Tillsammans tävlar de i spökhistorier, men medan poeterna som förväntade vinnare snart tröttnar blir det läkaren och Mary (som då hette Godwin) som vinner. Polidori skrev novellen ”The Vampyre”, som etablerar vampyren som aristokratisk humanmonster, och Mary skulle alltså skriva en roman som ser ut att ha fått evigt liv. 

Det är sommaren 1816, ”vulkansommaren” kallad i efterhand, då ett flertal vulkanutbrott färgat himlen svart och orsakat den kallaste och  regnigaste sommaren någonsin i Europa. Efter att ha stretat hårt för att få sin roman publicerad – hon hinner ge ut en reseskildring under tiden – utkommer hennes roman 1 januari 1818. Eftersom det i år då är 200 år sedan detta under skedde, kommer det ett flertal böcker om både romanen och dess skapare.


Fiona Sampson har skrivit en biografi, In Search of Mary Shelley. The Girl Who Wrote Frankenstein. Det är en bra introduktion, skriven av någon som svurit lojalitet med sitt ämne. Det sker måhända på bekostnad av viss smutskastning av hennes omgivning, men låt gå för det.

Medan hennes samtida skapade karaktärer som levde för stunden lyckades Mary Shelley uträtta något som nästan måste kallas övernaturligt. Hennes skapelse, Frankensteins monster, är i allra högsta grad kvar i folks medvetande, som det kanske mest arketypiska monstret. På ett märkligt sätt förblir romanens tema aktuellt, och kanske ännu mer aktuellt under 2000-talets debatt om bland annat forskningsetik.

Sampson antyder vad det kan bero på. I likhet med sin far, anarkisten William Godwin, var hennes ärende att skriva en filosofisk idéroman. Den som misstar Frankenstein för en ryslig skräckhistoria måste göra sin läxa. Redan med sin undertitel, ”The Modern Prometheus”, visar Shelley höga anspråk, och genom hela berättelsen löper diskussionen kring mänsklighet, arv och miljö, föräldraskapets ansvar, skuld och försoning, hämnd och förlåtelse. Men romanen har också fungerat som en kanal för yngre läsare, som lätt kan identifiera sig med monstrets smärta över sin vanskapthet, när de speglar den egna kroppsliga förändringen under puberteten.

Prometheus var också under tidigt 1800-tal en aktuell figur under romantiken, då både Goethe och Beethoven hade skapat verk med den grekiske titanen som protagonist. Aischylos antika drama Den fjättrade Prometheus hade dessutom av Percy Bysshe Shelley getts upprättelse och befrielse i versdramat Den befriade Prometheus, ett verk han arbetade med parallellt som Mary skrev sin roman. Dessutom utropade Marys mor Mary Wollstonecraft i en av sina böcker Rousseau till just den ”moderne Prometheus”, något Sampson märkligt nog avstår från att nämna i sin bok.

Mary Wollstonecraft och William Godwin var alltså föräldrarna till Mary, som växte upp utan mamma, då hon dog i sviterna efter förlossningen. Orsaken var att läkaren som skulle plocka ut moderkakan hade hämtats från en annan förlossning, och tog med sig bakterierna därifrån. Att det var en onödig död kan vi se från det faktum att en skotsk läkare vid namn Alexander Gordon påpekat vikten av hygien vid förlossningar, grundat på egna erfarenheter. Givetvis möttes han av läkarskråets sedvanliga arrogans, något som skickade åtskilliga kvinnor i döden. Sampson utnyttjar denna gruvsamma förlossning och detta hemska dödsfall som en upprinnelse till den roman Mary Shelley senare ska skriva.

Mary föds rätt in i upplysningens epok. Även om Coleridge och Wordsworth året därpå skulle publicera Lyrical Ballads dröjde det något årtionde innan romantiken som epok kunde kallas etablerad. Förvisso var föräldrarna radikala, men tidsandan hade inte befriats från de rationella ideal som tillhörde upplysningen. Frankenstein är också på sätt och vis ett post-upplysningsverk.     

Fiona Sampson blir förvånad över att Wollstonecraft och Godwin inte nyttjar någon form av preventivmedel när de träffas, då de borde ha varit medvetna om dels faran i graviditeterna, och dels om hur olämpliga de var som föräldrar. En förklaring kan vara att Mary Wollstonecraft tillhörde dem som lätt förälskar sig i faran – hennes biografi innehåller ett flertal sådana äventyr. Hon var också kontroversiell och ogillad, något som förstärktes när maken Godwin efter bara fyra månader utkom med en biografi över henne, som var ogenerat öppenhjärtig (den översattes till svenska häromåret).

Det var med hjälp av att låta fingrarna löpa över mammans gravsten barnet Mary lärde sig läsa, knappt fyra år gammal. Hon tilläts även närvara när gäster som Coleridge orerade, på gästens uppmaning. Han skulle kalla Marys tysta beteende ”katakombisk”, och nog var det något kusligt över ett barn som var så lillgammalt och överlag ointresserat av stoj och lekar.

När Mary är sexton träffar hon poeten Shelley för första gången. Hon bär en skotskrutig klänning, som knappast var på modet i London 1814. Men Mary hade vistats i Skottland periodvis, bland annat för att få behandling för eksem men även en oidentifierad armskada som tvingade henne att periodvis bära mitella. Dessutom kunde det vara ett tecken på rebelliskhet, att stötta skotsk nationalism.

Det blev ett stormigt möte. Percy Bysshe Shelley hade redan gjort det till en vana att rymma utomlands med sextonåringar, upplyser Sampson, eftersom han gjort samma resa med sin första hustru Harriet. Åtta år senare var Mary änka, endast 24 år gammal. Då hade hon fått fyra barn, varav endast en överlevde, sonen Percy Florence. I släptåg har de allt som oftast halvsystern Jane, som tillbringar lika mycket tid i parets säng som i sin egen, och gör flera resor på tu man hand med Percy. De åtta åren tillsammans med poeten Shelley fyller nästan hela boken, medan de efterföljande 29 åren avhandlas raskt. Det är ändå en rimlig prioritering.

Sampson är alltså lojal med Mary Shelley, men har desto mindre till övers för maken Percy. Inledningsvis får vi veta att han äger två karaktärsdrag: att tro sig vara en god människa, samt förmågan att få det han vill ha. Hon ger honom den moderna diagnosen bipolär, men med den egenheten att han enbart nådde de maniska topparna – en underlig markering för den som läst hans många depressiva dikter. Lika märklig är bedömningen av hans ”The Masque of Anarchy”, en av få politiska dikter från historien som fortfarande är aktuell: Labourledaren Jeremy Corbyn citerade några rader på Glastonburyfestivalen förra sommaren: ”Rise like lions after slumber / In unvanquishable number – / Shake your chains to earth like dew / Which in sleep had fallen on you – / Ye are many – they are few." Sampson kallar hans politiska engagemang naivt, och lätt för honom att från italiensk trygg exil ha synpunkter på engelsk inrikespolitik (dikten behandlar militärens massaker av femton fredliga demonstranter i Manchester, augusti 1819).

Han är inte mycket värd i denna bok, och Sampson tar alla chanser att pika honom. Men det är inget pionjärarbete. Efter att ha hånats under sin livstid av ett trångsynt samhälle fick Shelley ändå postum upprättelse under resten av 1800-talet, både för sin poesi och för sin livsstil, med  många vittnesmål om hans altruism. Men redan i början av 70-talet skrev Richard Holmes biografin Shelley: The Pursuit, som objektivt redovisar alla hans negativa sidor. Sampson ser det ändå som sin uppgift att chikanera honom, och en del av utfallen är kanske lite malplacerade i en bok om hans hustru – som när hon konstaterar att sonen Percy Florence som gammal tappar sitt hår, vilket får henne att triumfatoriskt påpeka att hade han bara inte dött 29 år gammal skulle även Shelley ha tappat sina ”signaturlockar”.

Med allt detta i beaktande: Mary var en självständig kvinna, och det är onödigt att fortsätta att reducera henne till Percys bihang. Hellre kan man se dem som två författare som kompletterade och befruktade varandra, och att de hade olika talanger. Percy Shelleys poesi är fortfarande fantastisk, medan Mary Shelleys talang fanns i prosan – något han verkligen inte lärde sig behärska. Så här gripande uttrrycker hon sorgen när han dött: ”He, my own beloved, the exalted & divine Shelley, has left me alone in this miserable world; – on this earth which bears grass only that it may perish again & again.”

Vi kan inte veta hur delaktig Mary var i beslutet att överge England för gott mars 1818, precis när hon stod på tröskeln till ett litterärt genombrott, något Percy bara kunde drömma om. Även om Frankenstein gavs ut anonymt, som kutym var när en kvinna publicerade sig, spreds ryktet om författarens identitet, åtminstone i de rätta kretsarna. En lustig detalj var att en recensent faktiskt kritiserade boken som en talanglös imitation av en av William Godwins romaner – för inte kunde recensenten veta att romanen skrivits av hans dotter?      

Som biografi är det här ingen uttömmande version av Mary Shelleys liv. Fiona Sampson är poet, och använder en god portion fantasi och inbillningsförmåga när hon ska gestalta tablåer i Shelleys liv. Det är en vansklig metod. Allt avhandlas kvickt – barn föds och dör på  typ samma sida. Inte heller lyckas hon väl komma ikapp människan Mary Shelley, som titeln halvt om halvt utlovar. Under tiden utomlands flyttar hon runt tillsammans med Percy, men man får aldrig grepp om vad allt detta innebar, eller inblick i hur allt detta påverkade. 

Bäst fungerar uppskattningen av hennes liv som änka, manifesterad i ett magnifikt porträtt målat 1839 av Richard Rothwell. Där bär hon svart sammet, sjutton år efter makens död. Hon har hans hjärta i en ask i sitt skrivbord. Ansiktsuttrycket är både vekt och strängt - allvarligt och uppsluppet. Minst av allt är det en kvinna i behov av någon vid sin sida. 

9 feb. 2018

Syre, Julia Fiedorczuk, översättning Irena Grönberg, Lejd



Boken Syre är ett urval ur sex diktsamlingar som introducerar polske poeten Julia Fiedorczuk på svenska. Hon är utbildad fysiker, något som märks inte minst i de kosmiska anspråken – den rymd hon anropar i dikterna. Det naturvetenskapliga intrycket förstärks av ett flertal dikter om djur.

Hon låter också sinnligheten bli det som ger livet en ytterligare dimension. Dikterna lägger sig nära det självbiografiska, och förhåller sig lika tätt till det abstrakta som till det konkreta: ”din sträva kind i mina sinnens hus, var? / i den andra världen där jag landstiger på jorden / och tänker: avståndet har vi till skänks för att mäta ömheten.”

Syret blir också en mall för det som ger liv. Allra starkast i de avslutande opublicerade dikterna i sviten ”Psalmer”, som utgår från Bibelboken ”Psaltaren”. Här demonstreras hur ypperligt religionen och litteraturen kan trivas tillsammans. Genom dessa dikter filtreras en mångfald av uttryck, men alltihop i en enhetlig form som imponerar och berör på djupet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/2 2018)

2 feb. 2018

Hemman, Magnus Dahlström, Bonniers


Den yttre handlingen i Magnus Dahlströms nya roman är länge obetydlig. I en by där tiden verkar ha stått stilla hittas en övergiven bil. Förare och passagerare saknas länge. Genom de olika bybornas perspektiv förmedlas ett skeende som ter sig allt obehagligare, allt otäckare. Till detta läggs en natur som börjar bete sig allt mer hotfullt, som om världen samverkar i människornas sammanbrott.

Att läsa Dahlström frestar på tålamodet. Länge hålls vi på halster, undrar varför det händer så lite. Hans diffusa personporträtt och intrig som nästan obemärkt går över i våld utmanar läsaren, både berättartekniskt och känslomässigt. Här gör han något som jag har saknat i hans tre tidigare 2000-talsromanerna: återvänder till den suggestiva prosan han bemästrade i sina allra första böcker på 80-talet, romanen Fyr och novellsamlingen Papperskorg.

Det här är en roman som visar sällsynt omsorg om de perifera detaljerna. Dahlström nöter på det som ter sig ovidkommande tills det ges en säregen laddning, och jag blir överväldigad av scener som tillhör både det mest kufiska och starkaste jag har läst på länge. Inte minst de häpnadsväckande och ominösa sista kapitlen. Det är läsning som får dig att bäva.   

(Också publicerad i Vi 2/18)

27 jan. 2018

Och du kom inte tillbaka, Marceline Loridan-Ivens, översättning Lotta Riad, Natur & Kultur


”Men det var inte döden som ryckte bort dig. Det var ett stort svart hål vars botten och rök jag sett.”

Liten bok, stort ämne. Titeln till Marceline Loridan-Ivens minnesskrift om Förintelsen, Och du kom inte tillbaka, förutsätter i sig den förlust som hon berättar om: ”men det gjorde jag”. Den som inte kom tillbaka är pappan, från nazisternas dödsläger, dit båda skickades i april 1944. Därför handlar boken om en utebliven återförening.


Loridan-Ivens, vars bok utkom på franska för tre år sedan, var då 86 år gammal. Hon skriver den som ett brev till pappan. Formatet tillåter inga stora känsloyttringar, utan knappheten bidrar till en koncentrerad berättelse. Hur skulle man ändå förstå själva Shoah?

Medan pappan hamnar i Auschwitz, blir Marcelines station Birkenau. Avståndet mellan dem är knappt tre kilometer, men det är också oändligt, eftersom det uppmäts av ovissheten. Hon berättar om tillvaron, bekant för oss som tagit del av tidigare historier. De magra matransonerna, sjukdomarna, misshandeln, men också det fasansfulla i att tvingas sortera kläder från de avrättade och bidra till att de fina plaggen skickas till Tyskland och de utslitna behålls för att bäras av lägerfångarna, som alltså får förnedringen att gå runt i de dödas kläder. Eller det avskyvärda i att tvingas gräva de diken där nazisterna skulle knuffa ned judar och hälla bensin över dem och tända på, och noggrant se till att eldslågorna inte nådde gräset och därmed bli synliga för fienden.

Det är krigets slutskede, men Marceline bryr sig inte mycket om de positiva rapporterna som når henne genom de nya fångarna. Att vistas i dödslägret innebär att hoppet nöts ut. Likaså tron på att det finns något gott. Naiva svenska präster kan prata sig blå om att det var gudstron som fick somliga av lägerfångarna att överleva, och det kan finnas anekdotisk evidens på det, men gång på gång vederläggs dessa sagor av berättelser om att vad det än var som räddade dem var Gud inte inblandad. Ibland var det egoism, ibland var det slump. Loridan-Ivens betonar att det enda som gjorde att hon slapp dö var att hon var ung: barnen och gamlingarna avrättades på en gång. Så länge hon var arbetsför fick hon leva, så det gällde bara att se till att vara frisk. Att ”hoppas” var inget hon unnade sig.

Dessutom blir tillvaron efteråt ändå inte annat än ett mörker. Flera av Marcelines syskon begår senare självmord, och hon menar att de gör det för att de undkom lägret. Själv måste hon leva med minnet, men det är något som egentligen inte går: ”Minnet måste brytas sönder, annars går det inte att leva.” Först som mycket gammal kan hon minnas tillräckligt för att skriva den här boken.

Det handlar mycket om svårigheten i att komma tillbaka, utan pappan, med en oförstående mamma, som var en av dem som undkom. Loridan-Ivens lägger ingen skuld på henne – knappt på någon, för den delen. Nazisterna förblir helt anonyma i berättelsen, och det är kanske en del av överlevnadsstrategin. Hur kan man leva vidare med minnen av dem som begick sådana djävulska dåd som vore de faktiska människor?

Hon delger oss en berättelse från det första lägrets utrotning via Bergen-Belsens koncentrationsläger, till fabriken i Raguhn, där nazisterna alltså in i det sista utgick från att behovet av krigsmaterial inte skulle minska. Det är med tillknäppt absurdistisk galghumor hon förmedlar glädjen i att upptäcka bristen på gaskamrar i Bergen-Belsen.

Genom boken lyder en refräng, ibland uttalad, ibland outtalad: ”Jag kom tillbaka.” Det är som att hon inte vågar tro på det. Med några talande exempel visar hon svårigheten i att efteråt kunna leva ett någorlunda normalt liv. Att sova i en mjuk säng var länge omöjligt. Man kan bara föreställa sig hur minnets detaljer senare skulle överrumpla henne. Som när hon ser sin vän från lägret Simone, nu som gammal kvinna, efter att ha bland annat varit minister i Frankrike, stjäla billiga teskedar på kaféer, för att minnet av den äckliga soppan i Birkenau är så starkt.  

Vad Loridan-Ivens ges är en mental livstidsdom. De irrationella skuldkänslorna: att det borde ha varit pappan som kom tillbaka, inte minst för hans barns skull. Själv känner hon att hennes överlevnad inte var till nytta för någon.

Fast det ändras ju nu, med den här boken, som kan fungera som bister påminnelse för alla som verkar tro att det går att dra osmakliga paralleller med egna erfarenheter och Auschwitz, som ishockeyspelaren som häromdagen uttalade sig i Aftonbladet. Så länge den formen av relativism är vanlig behöver vi bli påminda.   

24 jan. 2018

Vi er her, Liv Sejrbo Lidegaard, Gyldendal


Innan jag öppnar boken läser jag titeln till Liv Sejrbo Lidegaards andra diktsamling, Vi er her. Jag låter varje ord ges emfas. ”Vi”. ”Är”. ”Här”. Under läsningen märker jag hur de tre orden tillåts verka i en återklang, med lika stark betoning på det kollektiv som ett vi utgör, liksom på den närvaro som inryms i att vara – finnas till – samt på det starka nu som titelns sista ord anknyter till.

Först en exkursion. Under 10-talet har, som bekant, det danska poesiundret avhandlats till leda på svenska kultursidor, vilket nog har gjort en och annan lite trött, för att inte säga avundsjuk, om man läser med blågula ögon. Jag har läst en stor del av detta under, och häpnat över att den utmärks av att här finns kvaliteten och kvantiteten i lika stora mått. Kanske just detta är det förunderliga, för det går historiskt att hitta epoker som är starka med en handfull lysande namn, men här är de starka namnen mer en fråga om en ström, en veritabel flodvåg. Allt är inte lika bra, men allt är tamigfan bra.    


Ungdomlig och kaxig – så har jag lärt känna detta danska underbara fenomen. Även om det inte kan sägas vara en uttalad agenda måste ändå sägas att det vardagliga är en styrande princip för de flesta av de danska poeter som debuterat under detta 10-tal.

Sejrbo Lidegaard har med sin bok skrivit en resejournal, från ett Europa på dekis. Det är som att det Europa vi förhåller oss till håller på att slockna. De namngivna städerna fungerar som ödsliga utpekanden. Så kan också titeln ge en diskret hänvisning. Vi är här – nu, ja, men sedan då? Hur länge till?

Eftersom framtiden är aningen mindre säker än nutiden finns det all anledning till både alarmism och vemod, vilket kan förklara att så många poeter väljer elegin till sitt modus. Och så sorgesamma dikter de skriver! Den tidigare poetiska skapelseberättelsen har blivit redundant – tänk Inger Christensens sublima sonettkrans Fjärilsdalen, med sin hoppfulla inledning:  De stiger op, planetens sommerfugle / som farvestøv fra jordens varme krop, / zinnober, okker, guld og fosforgule, / en sværm af kemisk grundstof løftet op.”

Vad finns kvar att skriva om, när allt är annalkande förlust? Liv Sejrbo Lidegaard inleder sin bok med en bild som kan sägas sjunger i kör med Christensens fjärilar, ersatt av den mer prosaiska myggan: ”der hvor vejen ender blindt / stiger søjler af myg op / der står vi midt i forelskelsen / eller vi kører rundt og opholder os i forandringens mulighed”.

Ja, man kan säga att mjuka värden – visioner, drömmar – håller på att avlösas av hårda sanningar. Sköra drömmar som krossas av verklighetens hårda klang. Och Sejrbo Lidegaard skriver en kallhamrad besvärjelse, som en reaktion på att alla åtbörder visat sig vara förgäves.

Och för att avsluta parallellen Christensen: det 80-talstempus hon lät begagna sig av i sin nästan otäckt magnifika dikt Alfabet (epiforen ”det finns”) har här blivit 2000-talets strängare och även sorgsnare tempus – alltså imperfekt, eller preteritum (epiforen ”det fanns”) – alltså en liknande rörelse som Ida Börjel tecknade i sin mycket Christensen-liknande bok Ma.

Trots detta lyckas Sejrbo Lidegaard återupptäcka nuet, genom att skapa sin starka närvarokänsla. Hon lyckas också erövra det viktigaste av allt: ett eget språk. Hennes lakoniska dom över det samtida Danmark lyder: ”vi er rædselslagne / og jo mere vi prøver at forskanse os / jo mere rædsel skaber vi”. Nå, du må invända med barsk röst, att det där låter programmatiskt – jo, men så kan sanningen också se ut, vill jag då hävda.

Och i den här boken klingar ofta ett politiskt idiom, där man hör de utslitna fraserna, men också växlingen mot ett nytt uttryckssätt. Det görs i ett sökande efter upplevelsen, efter erfarenheten. Så här: bara för att känna att man lever. Slippa vara något som satts på undantag, bli åsidosatt, och i stället uppleva en större närvaro, ja en större påtaglighet.

Med sina dikter rör sig också Sejrbo Lidegaard från stadsmiljöerna ut mot naturen, mot insektsvärlden (”cikadan finns”, vill hon säga, och de sjunger så högt de bara kan i hennes dikter). Det blir en rörelse mot det organiska, som inte exkluderar det till synes livlösa – som stenen. Så uppfattar jag omslaget, en närbild av just en sten, en flintsten. I extrem close up blir det ju något annat, något som pekar ut det som håller på att gå sönder.

I boken leder resejournalen så småningom in mot en svit kärleksdikter, som i sig utgör en paus – men av det intensivare slaget, genom att de är skrivna i så ovanligt ljus och lätt ton. Det finns en direkthet i de här dikterna, som vore de skrivna i flykten (vilket de naturligtvis inte är: spontan dikt hör till den mest välplanerade). Här blir orden performativa, och det är som om de blir till när de skrivs och blir verkliga. Sejrbo Lidegaard skriver något, och så finns det. Häpnaden i detta.

Och det här: vad är det för verklighet egentligen? Det är glädjen trots sorgen. De danska poeterna utnyttjar som sagt prosans mekanismer. Vi er her är en viktig beståndsdel i detta stora verk som håller på att ta form framför våra ögon. Vad Liv Sejrbo Lidegaard gör som är så storartat är att hon visar hur man kan kombinera denna prosateknik, hur hon låter frasen – den till ytterlighet koncentrerade formen – vässas genom pratigheten hos prosan, att det berättande kan vara det mest poetiska. Och allt är verkligen viktigt, lika viktigt: ”og når jeg skriver alligvel, i andre mindre oplyste rum, på andre, mindre forblæste dage, kan jeg pludselig huske igen, og alle detaljer får betydning.”

Då framkallas dessa ögonblicksbilder av en verklighet just här och just nu, och det är en fin upplevelse. Framför allt när vi får det förmedlat genom ett så starkt vi – en påminnelse om att vi – vi! – inte är ensamma i den här världen, även om det kan kännas så ibland.    

23 jan. 2018

En kort krönika om sju mord, Marlon James, översättning Niclas Hval, Bonniers


Den ambitiösa romanen ger oftast känslan att det är roligare att ha läst den än det är att läsa den. Marlon James nästan löjligt ambitiösa En kort krönika om sju mord vann Bookerpriset 2015, och den är verkligen imponerande skriven, där kapitlen förmedlas av olika röster hela tiden, oftast på ogrammatiskt talspråk. Sådant som kan vara njutbart en stund, men som efter nästan 800 sidor lämnar mig fullständigt mörbultad.

Titelns sju mord är i underkant, i denna våldsamma krönika om mordkomplotter i Kingston, Jamaica, med omnejder. I centrum en världsberömd artist, ”Sångaren”, som tämligen genomskinligt är byggd på Bob Marley. Sättet att berätta skapar en närhet till karaktärerna, och James virvelvindsprosa kan definitivt vara fängslande – för en stund. Hans kaotiska metod ger nog också en ganska ackurat bild av verkligheten, som ju kan te sig intrikat och snårig.

Som ett stycke nutidshistoria från slutet av 70-talet fram till början av 90-talet är detta en roman som tar upp ett nödvändigt ämne. Det är en politiskt laddad historia, full av det slags våld som befinner sig mittemellan det organiserade och det helt slumpartade. Styrkan ligger i ett dokumentärt anslag, en verklighetsförankring som aldrig sviktar. Det blir tyvärr i längden omöjligt att hålla isär alla dessa hel- och halvgangsters, musikjournalister, knarkare, politiker, gängmedlemmar. Det handlar mycket om musik och droger, och en hel del om sex – dock mer snack än action. Men så är hela denna roman i snacksaligaste laget.    

(Också publicerad i Vi 1/18)

19 jan. 2018

Kärleken och hatet, Mara Lee, Bonniers


Kärleken och hatet, i bestämd form – så lyder titeln på Mara Lees nya diktsamling, och det är med fast och bestämd hand hon skriver sin poesi. Här inryms lyriska dikter, teoretiska analyser, där hon tar hjälp av bland andra Roland Barthes och Anne Carson (som hon översatt med glans), känsliga dikttolkningar, samt identitetsresonemang.

Lee skriver berättande, privat, om relationer – dels moderrelationen, dels relationen till en man. Det finns ett absolut gehör för aggressiviteten, något hon också visat i sina romaner. Ofta kan samma utsaga vara både skör och hård: ”detta hem är tillverkat på knä / mellan det röda och det röda som bleknar / förklarar du din kärlek”. Även om splittringen är fullt medveten, hade jag önskat mindre abrupta övergångar mellan de teoretiska utläggningarna och de lyriska utbrotten.

Trots denna invändning: det här är akut angelägen poesi, bland annat därför att den sinnlighet Lee skriver fram är ett så unikt inslag i svensk litteratur. Om Kaos är granne med Gud hos andra poeter dejtar våldet ömheten hos Mara Lee. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/1 2018)

18 jan. 2018

Karismasamhället – en roman, Elis Burrau, Bonniers


I sin första roman skriver poeten Elis Burrau slackerprosa som kan vara irriterande slö. Men det är också ett frigörande sätt att skriva, som förhoppningsvis blir inledningen på ett paradigmskifte.

Om Elis Burrau vore en fotbollsspelare hade han ställt sig i målet, och i stället för att rädda bollarna hade han applåderat motståndarnas snygga skott. Så uppfattar jag den generösa inställningen till litteraturen och existensen som blir påtaglig i allt han skriver, om än det är diktsamlingar eller fyndiga oneliners på twitter. Han visar en förundran inför allt han stöter på, och en nyfikenhet som knappast är spelad.


Nu har han dessutom gett ut en roman, Karismasamhället, med den uttalade ambitionen att skriva en kärleksroman. I så fall är det en kärlek och generositet till det närliggande, oavsett om det är namngivna kompisar och kolleger, eller bara sådant som berättarjaget råkar läsa.

Titeln är förresten hämtad från rubriken till en artikel om kirurgen Paolo Macchiarini – ett typiskt exempel på hur Burrau samplar populärkulturen, om man inte vill säga att han plundrar den. Han är i sanningens namn väldigt noga med att redovisa sina källor, och visar en fullständig öppenhet, eller transparens som det heter numera.

Under berättelsens gång får vi ta del av dråpliga historier från uppläsningsturnéer med andra poeter, idoldyrkan av bland andra Olle Ljungström, kärlek (dock inte tillräckligt mycket för att det någonsin blir kärleksroman av det), läsning, tankar, alkohol, internetvanor. Det är dagboksliknande text, som beskriver mer än gestaltar.

Det rycks på axlarna åt det mesta – som det ska i en generationsroman. Det må vara att det saknas motsvarighet i samtidslitteraturen, men jag tänker att så här knasigt och respektlöst skrev Stig Larsson på 80-talet, kanske allra mest i sina diktsamlingar. Båda har en sällsynt förmåga att ge nerv åt det som finns framför ögonen, och att göra lojheten till en medveten estetik.

Ja, och är det bra litteratur? Jag tycker det är en onödigt lång bok. Burrau nämner på typiskt vis att han håller på att skriva en roman som heter Karismasamhället, och att den borde bli 100 sidor lång. Nu är den drygt dubbelt så lång, och det blir tomgång lite här och där.

Det är som att han inte har orkat redigera sina infall, och oförmågan att lägga band på sig är inte enbart en tillgång. Samtidigt kan jag tycka så här: så många svenska författare skildrar andra erfarenheter, och de ger ut bok efter bok – tänk Per Wästberg, Elsie Johansson. Inget ont om dem (som Burrau själv skulle ha sagt!), men det här är en erfarenhet som också förtjänar att nå ut till läsare.

Genom att läsa Burrau får man inblickar i en vardag som hålls ihop av relationer till andra. Berättarjaget är genuint nyfiken, och det är som om alla erfarenheter inte sätter några spår på den oskuldsfulla personan som går under namnet ”Elis Burrau”. Författaren är fortfarande ung (25 år), och kommer nog att skriva fler, och bättre böcker. Men det skulle inte förvåna mig om framtidens läsare kommer att lyfta fram den här boken och säga: ”Det var här det började”.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/1 2018)